Aftonland - Therese Bohman

Jag läste Bohmans Den andra kvinnan med en blandad känsla. Såhär skrev jag då, i december 2014: "Den andra kvinnan som varit så omtalad är jag kluven till, ena dagen tycker jag den är fantastisk, andra dagen tvekar jag. Så vad tycker jag egentligen? Jag vet inte. Jag tror det beror på att jag är så kluven till hur relationerna utspelar sig, huruvida det är rätt eller inte.." 

När jag nu läser Aftonland ser jag ett mönster som får mig att uppskatta Den andra kvinnan mer än tidigare. Kvinnans sexualitet, och makten. I Aftonland är det igen en kvinnlig huvudkaraktär, Karolina, professor i konstvetenskap och akademiskt auktoritär men personligt undergiven. Nyligen frånskild sin man, och har lämnat hans sociala societetsliv och deras vackra lägenhet för en tvåa och sin forskning om apan som symbol. Det är som två sidor av samma person, hennes karriär och hennes privatliv. Men sexualiteten och det nästan likgiltiga till relationer sammanfogar dessa två, skapar passivitet och driv i ett, det är något i det som får min hjärna att snurra på högvarv. Jag har bara nuddat på tematiken och vad Bohman egentligen skriver om, och det är denna mystik som gör allting så absurt. Exempelvis så finns det en doktorand, Anton, med en överlägsen attityd som äger fysiska rum som hon slentriant haft en sporadisk kontakt med via epost och som snabbt tar stort utrymme i boken trots att han tar lite plats. Något i det snuddar vid huvudkaraktären Karolinas personlighet. Att hon driver framåt, men backar för mannen och aldrig riktigt tar sig in i centrum. Låter männen leka med hennes känsloliv, och bryr sig kanske inte nämnvärt men likväl. Men det är också där utvecklingen sker, att hon plötsligt säger nej. Inte ett tydligt starkt nej, men kommer till insikt om det spel som hennes doktorand Anton fört. Om lögnen och hans självklara sätt om att hon bara ska köpa det med hull och hår, och hur boken avslutas med att hon sammanför honom med en annan handledare, att hon visst kan göra sig fri och i det tar hon samtidigt makten över sig själv. 

När jag läste ut boken var jag rätt så likgiltig. Jag såg ingenting i läsningen. Men den har fått gro nu i två dagar och den har fastnat i mig på ett sätt som inte går att förneka. Det finns fler nivåer i boken och mer djup än vad jag ens lyckats nudda vid. Förstår absolut hur och varför den nominerats till augustpriset 2016, det finns inga tvivel om att den här hemma där även om jag tror att den är lite "för mycket" för att vinna om jag ser historiskt på de romaner som tidigare vunnit. 


 
 

Kommentera här: