Tio över ett - Ann-Helen Laestadius

Varje natt klockan tio över ett vaknar Maja. Hon kollar om väskan med alla nödvändigheter är kvar under sängen. Sen är hon beredd. När mullret kommer håller hon i sig och känner paniken växa i bröstet, och där är den kvar tills hon vet att inget har gått fel. I alla fall inte idag. 

Laestadius skildrar i Tio över ett situationen i Kiruna, där gruvan spränger i utkanten av staden och delar av staden därför ska flyttas. Något som så klart diskuteras politiskt, men som bara berättas och informeras om för invånarna. En av dessa är Maja som inte alls litar på allt som sägs. Hon är livrädd. På riktigt. Varje natt fruktar hon för inte bara sitt, utan hela familjens liv. Hon hör och känner sprängningarna, och får panik. Samtidigt förändras hela Kiruna. Just hennes kvarter skall flyttas. De har en ny lägenhet som väntar, men Maja är inte riktigt nöjd. För bästisen från samma kvarter följer inte med. Ska de flytta kan de lika gärna flytta till Luleå. Ingenting kommer alltså att vara som förut efter flytten, och till slut blir det för mycket för Maja som utvecklar panikångest.

Bokens tyngd ligger i skildringen av Majas känslor och tankar kring det som händer, men jag tycker också Laestadius för fram många åsikter om just flytten av Kiruna som känns trogna till berättelsen. Men det går en som läsare så klart inte förbi att hon uppenbart vill informera om situationen i Kiruna. Och hon gör det så jävla bra i det här formatet. Själv fick jag en ögonöppnare för det som händer (som jag vet om sker i periferin), men framför allt så öppnar det tankar kring hur samhällsförändringar påverkar ”den lilla människan”. Jag är också imponerad över hur Laestadius lyfter in filmandet som Majas uttrycksform, det skapar ännu en dimension i Majas känslor och lyfter hela boken. 

Kommentera här: