Bröderna Lejonhjärta - Astrid Lindgren

 
Jag har som barn aldrig läst Bröderna Lejonhjärta. Jag fick den inte ens högläst. Min generation tillhörde filmgenerationen, där filmerna var överlägsna böckerna. Så filmen såg jag om och om igen. Rädslan bakom kuddarna i soffan när Katla nämndes, skräcken när Katla faktiskt visas på bild. 

När jag läser Bröderna Lejonhjärta slås jag av hur tydlig döden är. Det är den inte i filmen. Det var visserligen ett par år sedan jag såg den, men jag kan inte minnas döden som en längtan. Jag slås också av Astrid Lindgrens känsloyttringar. Det är inga pjåskanden med känslorna. Det är darranden, skakiga ben och hjärtan som slår jättehårt innanför brösten. Det är ondska. Men det är också godhet. Att det går att vara modig när man är rädd. Jag förstår hur barn kan trollbindas. Jag och min sambo diskuterade boken ganska mycket, eftersom jag högläste några avsnitt under tiden jag läste. Vi har båda samma minnen av Katla, och båda inser hur Astrid Lindgren i boken bygger upp på samma sätt som musiken gör i filmen. Astrid Lindgren är inte rädd för att vara rakt på sak.

Kritiken mot Bröderna Lejonhjärta har från början varit att hon glamouriserar döden. Kanske gör hon det. Men samtidigt ger hon framför allt livet efter döden en mening. Nangijala är en fantastisk värld för barn som kanske tampas med rädslor inför döden. Jag minns själv hur jag tänkte på döden som kall, och lite hård när jag tänkte på hur min farfars fru dog. Jag och min bror skulle hälsa på henne, men ingen svarade och posten låg i drivor när vi kikade in genom brevinkastet. Jag såg döden som ensamhet, för i min fyraåriga hjärna förstod jag att post i drivor betyder flera dagar. Att hon varit ensam i flera dagar. Att det är kallt att dö. För det var kallt i trappuppgången. Kanske hade en berättelse om Nangijala gjort allt lättare? Gjort Geta (som hon hette) till en stark kvinna som bakar bröd på andra sidan, sköter sina rosor med sin strama knut i nacken. 

Den här boken läste jag i och med den barn och ungdomslitteraturkurs jag läser, och jag har insett att jag måste läsa fler av Astrid Lindgrens böcker. Jag missade det som barn, kanske kan jag hämta ikapp dem nu? 

Kommentera här: