Svart som ebenholts - Salla Simukka

 
Jag kan inte säga det nog många gånger. Jag gillade den första boken i serien, Röd som blod. Därefter har de liksom känts lite krystade och platta. Här kulminerar nog det, för fy tusan vilken otroligt platt bok. Händelsevis så är det intressant, men det byggs liksom inga lager. Det händer inget. Upplagt för spänning men fallerar så katastrofalt. Besviken är ordet. Det hade ju kunnat bli så bra!

Däremot förkastar jag inte boken. Boken kan hamna i den där mellangenren, där de vill ha spännande men inte för jobbigt. Det finns faktiskt en målgrupp för böcker som den här, och för deras skull är jag glad. För det är en en handling och en karaktär som är lite ny för genren. 

Bröderna Lejonhjärta - Astrid Lindgren

 
Jag har som barn aldrig läst Bröderna Lejonhjärta. Jag fick den inte ens högläst. Min generation tillhörde filmgenerationen, där filmerna var överlägsna böckerna. Så filmen såg jag om och om igen. Rädslan bakom kuddarna i soffan när Katla nämndes, skräcken när Katla faktiskt visas på bild. 

När jag läser Bröderna Lejonhjärta slås jag av hur tydlig döden är. Det är den inte i filmen. Det var visserligen ett par år sedan jag såg den, men jag kan inte minnas döden som en längtan. Jag slås också av Astrid Lindgrens känsloyttringar. Det är inga pjåskanden med känslorna. Det är darranden, skakiga ben och hjärtan som slår jättehårt innanför brösten. Det är ondska. Men det är också godhet. Att det går att vara modig när man är rädd. Jag förstår hur barn kan trollbindas. Jag och min sambo diskuterade boken ganska mycket, eftersom jag högläste några avsnitt under tiden jag läste. Vi har båda samma minnen av Katla, och båda inser hur Astrid Lindgren i boken bygger upp på samma sätt som musiken gör i filmen. Astrid Lindgren är inte rädd för att vara rakt på sak.

Kritiken mot Bröderna Lejonhjärta har från början varit att hon glamouriserar döden. Kanske gör hon det. Men samtidigt ger hon framför allt livet efter döden en mening. Nangijala är en fantastisk värld för barn som kanske tampas med rädslor inför döden. Jag minns själv hur jag tänkte på döden som kall, och lite hård när jag tänkte på hur min farfars fru dog. Jag och min bror skulle hälsa på henne, men ingen svarade och posten låg i drivor när vi kikade in genom brevinkastet. Jag såg döden som ensamhet, för i min fyraåriga hjärna förstod jag att post i drivor betyder flera dagar. Att hon varit ensam i flera dagar. Att det är kallt att dö. För det var kallt i trappuppgången. Kanske hade en berättelse om Nangijala gjort allt lättare? Gjort Geta (som hon hette) till en stark kvinna som bakar bröd på andra sidan, sköter sina rosor med sin strama knut i nacken. 

Den här boken läste jag i och med den barn och ungdomslitteraturkurs jag läser, och jag har insett att jag måste läsa fler av Astrid Lindgrens böcker. Jag missade det som barn, kanske kan jag hämta ikapp dem nu? 

Det vita gardet - Michail Bulgakov (och om vad solidaritet kan föda)

 
Jag hade egentligen inte förväntningar på Det vita gardet. Den boken har liksom aldrig etsats sig fast i mitt minne i något sammanhang. Jag visste bara att det är Bulgakov (Mästaren och Margarita tillhör mina favoriter, blir en omläsning av den så fort min sambo hamnar i mood att lyssna på den så att vi kan bokcirkla), och att det är ryskt. Jag har en förkärlek till rysk litteratur. Det är en helt annan stämning. Dialogerna verkar liksom talas ut i intet, och samhörigheten och solidariteten är stor trots fattigdom. I Det vita gardet är det dock inte fattigdom. Snarare lite mer välbärgade ryska karaktärer som hamnar mitt i kriget. Situationen i Ryssland är ständigt aktuell, och hur krig påverkar människor ännu mer aktuellt. 

Bulgakov skriver ganska rakt och sakligt, men ändå med en känsla i karaktärerna som får uppleva kriget ur så många aspekter. Vi har en tendens att hela tiden tänka "inte här" och distansiera oss med "det händer dem" och då skärma av. Men Bulgakov talar här om hur kriget påverkade, och påverkar än idag. 

För den historieintresserade, eller för den intresserad i rysk litteratur. Jag ser mig för övrigt som en femtioårig tant med ett stort bibliotek av rysk litteratur som skriker av ångest och misär utan krumelurer (kanske är det därför jag älskar den?) och alla dessa, framför allt män, som skrivits trots dödshot stundande. Jag läste häromåret i början till "En kalv till egen stångades" att Solsjenitzyn (som skrivit bl.a. En dag i Ivan Denisojovits liv) när situationen kring honom tätnade, och rädslan blev för stor att hans ord skulle bli upptäckta - då skickade han dem till Leo Tolstojs dotter i USA. Han tänkte att dottern till en man som levt i samma terror måste veta vad som ska göras. Tänk hur den där solidariteten skapat många av de ryska författarskap vi känner till i det. Tänk på det. Tänk på vilken litteratur alla dessa flyktingar kan åstadkomma. Vilka känslor de kommer kunna förmedla - för att vi delar med oss. 

Att skapa historia är inte förbi. Vi skapar den än idag. Just nu.