Extraordinary means -


Lane är på väg till ett internat. Långt upp i bergen far han, och där är den. Skolan. Den är rätt liten, och han försöker ta sig an sina nya miljö. Så ser han henne. Sadie. Han minns henne från en sommar som barn. Hur vacker hon var. Hur vacker hon är. Vi möter också Sadie, som föll för Lane så hårt den där sommaren. Men något hände, och nu är hon undvikande. 

Men det är inte det som är grejen med boken. Nej. För alla hostar. De alla har konstanta läkarbesök. Små monitorer runt handleden. För de har alla tuberkulos. Det är framtiden, där de alla lever i karantän för att bristande vaccineringar lett till att sjukdomen fått grepp om människan igen. De bor där i bergen, de sjuka ungdomarna. Och korridorerna är fyllda av sorg. Livsglädje som saknas. Livslust som inte orkas med i dessa sjuka kroppar. Där möts Sadie och Lane igen. Faller så jävla hårt för varandra gör de också. Men kärlekshistorian känns som en bisak, än en gång. För det är vänskaperna som berör mig. De försöker leva och vara unga, men det tar emot. Och döden är runt hörnet hela tiden. Det är smärtsamt. Och sen slutet. DESSA OTROLIGT JOBBIGA SLUT. Orkar inte. Men läs boken, okej? För den är fantastiskt, men sorglig. 

Kommentera här: