Djupa ro - Lisa Bjärbo

 
Ett telefonsamtal: Jonathan är död. Därefter återsamlas det gamla kompisgänget i hemstaden. Från världens alla hörn kommer de för att samlas kring en människa som inte längre finns. De brukade vara fem, men nu är de bara fyra. De säger alla att de är där för begravningen, men det är så mycket mer bakom de där orden. De har inte sett varandra på ett år, och plötsligt känns det året som en evighet men samtidigt som igår. Och plötsligt spelar allt det där lilla så stor roll. Alla de där små hemligheterna. 

Vem såg honom egentligen sist? Vem pratade med honom? Varför lämnade Jonathan egentligen aldrig hembyn? 

Alla dessa frågetecken får dem att fundera över sina egna liv. Vad de gör med dem? Vad de vill göra med dem? Vad de värderar. För vad är egentligen viktigt när det kommer till kritan? Och när det kommer fram att Jonathans död inte var en olycka - utan ett självmord - då kommer tankarna: Vem var Jonathan? Kände de honom egentligen? 

Samtidigt är Djupa ro en skildring om livet efter gymnasiet. När man lämnat hemstaden. För ingenting är sig likt när man kommer tillbaka. Träden ser annorlunda ut, och personalen i den lokala matbutiken har blivit äldre. Och en själv? Ja, där har den största förändringen skett. Man passar inte längre in. Och hur blir det med vänskapen då? 

Det är en otroligt stark skildring av vänskap, men också döden. Lisa Bjärbo har skrivit otroligt skickligt och har verkligen satt ord på tomrummet som blir i de enskilda personerna, men också i gruppen, efter Jonathans död. Hur svårt det är att "vara som vanligt" när det saknas någon som alltid varit där. 

Kommentera här: