Skuggsommar - Mia Öström

 

Skuggsommar börjar som en helt vanlig roman, med en svag underton av obehag. Det går inte att sätta fingret på obehaget, men det finns där i bakgrunden. Det handlar om Rakel som har tvingats av sin mamma att åka ut till den här ön. Den hon står på just nu. Tillsammans med sommarhuset som renoveras, kusinen som gnäller över kusinmammans mat och kusinpappan som bara drömmer om den färdiga renoveringen. För att komma bort söker sig Rakel till stranden, och det är där hon möter tvillingarna. Två smala flickor med långt rött hår som är stripigt av havet, iklädda identiska blå baddräkter.

Vill Rakel lära sig hoppa från tornet? Då måste hon bli med i deras klubb. Deras hemliga hoppklubb. Och för att vara med måste hon klara tre utmaningar. Utmaningar som blir mer och mer obehagliga. Tvillingarna må vara tunna och spröda, men deras sammanhållning får det att krypa i mig.

Skuggsommar tillhör min personliga top-tio-lista över bästa böcker jag läst under året. Den berättar öppet och ärligt om den tomhet som Rakel känner över att överges av mamman på ön, men också hur lättsamt det är att sluta tänka på det. Det finns en trovärdighet i Rakel som kommer fram i hennes interaktioner med de andra karaktärerna, och den världsbild som vi får se genom hennes ögon. Det finns också denna krypande känsla av obehag, som bara blir tydligare genom bokens handling och som faktiskt får en oväntad förklaring på slutet.

Kommentera här: