Lola och pojken i huset bredvid - Stephanie Perkins

Lola Nolan är allt annat än “vanlig”. Hennes föräldrar är egentligen hennes morbror och hans man, hennes klädsel är allt annat än jeans och t-shirt - det är ryschiga kjolar, peruker i regnbågens färger och skor som inte lämpar sig för några längre promenader, och sist men inte minst har hon sin fem år äldre pojkvän som spelar i ett band. Som sagt. Allt annat än vanlig tonårstjej. 

Men det slutar inte riktigt där, för plötsligt flyttar familjen i granhuset tillbaks igen, och Lola är allt annat än förtjust. Den jämnårige Calliope som sa upp deras vänskap flera år tidigare skaver fortfarande, och framför allt så skaver brodern Cricket. Sakta vävs deras historia fram mitt i ett nutidskaos av svartsjuk pojkvän, en biologisk mamma med alkoholproblem och Lola som på vägen tappar bort sig själv.

Det är så klart en kärlekstrio. Lola som älskar bandpojkvännen, men som aldrig slutat tänka på Cricket och hur allt de hade hade kunnat fortskrida och Cricket och pojkvännen som är så avundsjuka på varandra. Killarna är totalt olika, så jag teamar ganska snabbt ihop mig med Cricket och är som hans personliga hejarklack. Lola däremot är en självständig tuff brud, så jag tar liksom aldrig hennes ställning för jag vet att hon klarar sig. Det blir i alla fall totalt kaos, och Lola bryter ihop ett par gånger - vilket inte känns dramatiskt utan bara genuint känslosvall.

När jag skrev om Anna och den franska kyssen som är Stephanie Perkins tidigare svensköversatta roman, så var jag lyrisk över hur lättsam och feelgood den var, men Lola och pojken i huset bredvid är allt annat än lättsam. Den tar upp tunga saker, och kanske lite för mycket tunga saker ibland då det blir så rörigt känslomässigt. Men samtidigt är det så livet fungerar. För Lola kommer allt på en gång och jag relaterar. Extra kul är också att St. Claire och Anna från Anna och den franska kyssen är bifigurer i den här, jag gillar det draget!

Men vad tycker jag då? Jag gillar det. Det är tungt men underhållande. Jag gillar skildringarna av kärleken skarpt, och relationerna överlag känns väldigt genuina. Däremot har jag ibland svårt att placera Lola, men det känns väldigt tonårsaktigt så jag tar det med hull och hår. Men det är ingen favoritbok, för när boken tar slut så tar den verkligen slut. Det finns inga tolkningar eller spekulationer kvar att klura på i efterhand så jag släpper den rätt fort.

Kommentera här: