Lila Hibiskus - Chimamanda Ngozi Adichie

 
Kambilis berättarjag är 15. Hon berättar om dagen då allting brakade. När porslinsfigurinerna flög i väggen för att storebrodern inte gick på nattvarden. Det blir en början, men också ett slut. För sen hoppar vi bakåt i tiden. Vi hamnar i Kambilis liv som kantras av ett schema utstakat av hennes far. Det hänger varsitt schema över deras liv över syskonens skrivbord. Det finns ingen tid för lek, och den tomhet som fyller Kambili på grund av detta märks mest i hennes dialoger med klasskamrater. Men främst i kusinen. För mostern övertalar pappan om att de båda syskonen ska få åka och hälsa på henne. De ska vandra, säger hon. Så de åker sin tjusiga bil till Nigerias förort, där mostern och hennes barn lever trångt i en liten lägenhet. Vardagen blir svår, för även till sin resa har syskonen fått schema över dagarna. Men på den här resan så händer något hos syskonen. Främst hos brodern, och genom Kambilis ögon ser vi det. Vi ser också hur Kambili har svårt att tampas med livet hemma, men också med livet hos mostern.

Det är en fantastiskt skildring av förtryck. Det är inte romantiserande, det är bara obehagskänslor i magen. Prestation kommer före allt, och därför drillar pappan sina barn. Modern vågar inte säga emot av rädsla. Istället smyger de alla omkring. Försöker undvika. Försöker göra rätt. Konstant rädsla inombords.

Adichie benämns ofta inom feministiska kretsar för att hon skildrar kvinnors tillvaro i Nigeria, och i den här vet jag inte hur mycket som är sant. Men hon visar ett kraftigt patriarkat. Alltså att mannen är navet i familjen och den som bestämmer. Det är oroväckande också, eftersom det på många plan ändå känns så otroligt västerländskt det här med prestation och anseende.

Stark och läsvärd!

Kommentera här: