Vilken läsare var jag om barn?

För att prata om barn som läsare, så tror jag det är otroligt viktigt att prata om mig själv som läsare - som barn! Vem var jag? Hur blev litteratur presenterad för mig? Hur reagerade jag? Så vi går igenom det jag har kvar av min barndomsläsning: 
 

Som barn var min bokhylla en glasslåda full av pixiböcker. Mycket mumin, eftersom jag växte upp i en väldigt finsk miljö. Jag minns också när jag fyllde sex år, för då fick man gå till biblioteket och få en bok. Jag har fortfarande kvar den, för jag minns hur känslan av att få boken var så stor. Jag fick LouLou, och det var den läskigaste bok jag visste. Men jag älskade den. 
Jag älskade också Stora boken om pelle kanin och hans vänner. Jag blev nästan aldrig läst för som barn, men jag minns att det ändå höglästes ur den här någon gång. Det finns även en film, som vi brukade ha som sjukfilm. Dvs varje gång vi var sjuka så hade vi en hög VHS:er som vi fick titta på. Bland annat en med Pelle kanin, och då ville jag såklart alltid läsa boken samtidigt. 

 
Sen har jag inget minne av min läsning fram till dess att jag lärde mig läsa själv. Jag fick klassiska läxläsningsböcker, som jag slukade på en kväll - och fick bannor av läraren för jag fick inte läsa mer än läxan! Därefter lästes det lite ditt och datt, men jag föll aldrig. GummiTarzan, Bert och Sune slukades bland mina jämnåriga på mellanstadiet men det var inte riktigt min grej även om jag läste dem. Men så fick jag Eddie och barkbåten i present. Jag älskar fortfarande Eddie och barkbåten. Jag minns att jag var så glad när jag upptäckte att det fanns fler böcker om Eddie i vårt lilla skolbibliotek, och de som inte fanns där kom faktiskt bokbussen med! 

Som en liten sidenote så mötte jag Viveca Lärn för några år sedan, och var helt starstrucked. Mitt tioåriga jag levde loppan inuti och var så blyg att hon ville sjunka genom jorden. 
 


Sen blev jag tonåring! Sakta började jag säga upp mina prenumerationer på bokklubbarna (pollux hade jag slutat med i femman, men funtasie hängde kvar). Så när jag började högstadiet hade jag läst så många böcker, och någonstans gått vilse. Jag läste Molly Moon och älskade dem, men de kändes inte som jag. Men så vid ett tillfälle så vet jag att jag fick köpa en bok, och jag köpte Ett annat sätt att vara ung billigt. Älskade den. Länsade sen biblioteket och skolbiblioteket på Per Nilsson. Fann på min väg Peter Pohl via min lärare och bam så gick livet vidare till att helt enkelt gå igenom bibblans ungdomsutbud. Jag läste Kate Cann och väntade ivrigt på delarna. Jag läste Katarina von Bredow. Ganska snabbt tog hyllorna slut och jag begav mig till vuxenavdelningen - och ungefär där började jag bokblogga. 

Det som jag saknar från min barndom är samtal om böcker. För det pratades allt för sällan om dem. I skolan skrev jag knapp om böckerna, för jag tyckte det var svårt och tråkigt att tycka något. Men sen så utvecklades det till att jag insåg att det är kul. Jag var tjejen som alltid hade en bok eller två i väskan. Jag läste dem öppet och hymlade aldrig. Inte en enda gång kan jag minnas att jag blev retad för mitt läsande, istället var det kroppsligt utseende som jag blev retad för. 

Trots att jag inte växte upp med högläsning, så minns jag att min pappa läste otroligt mycket serietidningar och så läste han Casca i sängen. Det låg alltid en bok på hans sängbord. Jag fick redan i förskoleklass sköta mina egna lån via bokbussen, dels för att jag var nyckelbarn som var ensam hemma någon timme efter skolan, och dels för att jag måste ha skött det. Jag minns bokbussen som det bästa jag visste. Jag kunde stå och vänta på den! Jag minns fortfarande hur dörrarna lät, och hur det luktade där inne.. Men om vi återgår! Jag blev alltid uppmuntrad, trots att mina päron inte var särskilt intresserade - men de intresserade sig för min skull! Precis som de hängde med på fotbollsmatcher, så köpte det senaste Harry Potter till mig på releasedagen (vi köade!). Det förstod grejen, och det är det jag är mest tacksam för under hela min uppväxt. De förstod böcker för min skull!

Det var en kort och intensiv resa genom mitt läsande och hur det utvecklades.

Vad är era bästa bokminnen som barn? 
 


Kommentarer:

1 Carola:

Min mamma läste Pixi-böcker åt mig på kvällarna när jag var liten. Kanske inte varje kväll, men jag minns det. Jag minns också när jag fick mitt första lånekort på stadens bibliotek. Oj vad stort det var. Jag kommer inte från någon läsande familj så jag skötte bibliotekslånen på egen hand. Men mina föräldrar uppmuntrade trots allt läsningen genom att skjutsa mig till och från biblioteket ibland och jag fick också vara med i några bokklubbar. Så det går ju för föräldrar att uppmuntra läsning även fast de själva inte läser och det tror jag är viktigt för läsfrämjandet.

Svar: Precis! Det här med "läsande förebilder" är ju så klart viktigt, men det är inte alltid det finns och då kan det räcka med en accepterande ton i hemmet!
bokstaden.se

Kommentera här: