Valborg!


 
Här sitter jag och min sambo i en bil. Vi hälsar på min pappa i helgen i och är nu inne på vår femte timma körning i regn.. 

Barnlitteratur och "kvalitet"

Jag är med i många grupper på facebook som behandlar barn- och ungdomslitteratur. I de flesta fall är det både lärare och skolbibliotekarier, men ibland också bara bibliotekarier. Jag är sällan med i diskussionerna där, men jag är åhörare och det finns en anledning till att jag sällan involverar mig i de diskussioner som tas upp där, och nu ska jag förklara varför: 

BARNLITTERATUR MÅSTE INTE VARA PEDAGOGISK!

Det talas alldeles för ofta om kvalitet, pedagogiskt syfte och fin- och fulkultur. Det provocerar mig som fan, och ja så mycket att jag tvingas svära. För läsfrämjande handlar inte om att lära ut något någon sensmoral. Det handlar om att förmedla känslan. Det roliga med att läsa! Så jag brukar i de diskussioner jag hamnar i fråga vuxna om de nöjesläser? Eller läser de bara saker för att lära sig saker? Ska vi bränna alla deckare på en gång för att de rent teoretiskt tillhör någon slags "finkultur"? Då får en ofta tillbaks ett svar att "det är ju för att koppla av". Men ska inte barnen också få "koppla av" som tvingas läsa och lära hela dagarna i skolan? 

När lärare frågar efter böcker vill de ofta ha just ett pedagogiskt syfte, och det förstår jag. Jag är inte emot pedagogiska böcker, inte alls. För de har ett bra syfte. Men att klanka ner på att ungarna läser böcker som inte passar normen i och med att de inte är av "kvalitet" (kvalitét verkar för övrigt som ett annat ord för "pedagogiskt") är idiotiskt. Det dök upp nu när Fifty shades filmatiserades. Diskussionerna flödade i biblioteks- och lärarkretsar om hur skamligt det var. Samma diskussion kände vi igen från Twilight. Det är inte välskrivet. Det är dålig moral bland karaktärerna. Men HERREGUD ta ett chillpill! Varför är det så fel att barn och unga nöjesläser? 

Hur ser ni på det här att litteraturen skall ha ett syfte när det berör barn och unga? 

Vilken läsare var jag om barn?

För att prata om barn som läsare, så tror jag det är otroligt viktigt att prata om mig själv som läsare - som barn! Vem var jag? Hur blev litteratur presenterad för mig? Hur reagerade jag? Så vi går igenom det jag har kvar av min barndomsläsning: 
 

Som barn var min bokhylla en glasslåda full av pixiböcker. Mycket mumin, eftersom jag växte upp i en väldigt finsk miljö. Jag minns också när jag fyllde sex år, för då fick man gå till biblioteket och få en bok. Jag har fortfarande kvar den, för jag minns hur känslan av att få boken var så stor. Jag fick LouLou, och det var den läskigaste bok jag visste. Men jag älskade den. 
Jag älskade också Stora boken om pelle kanin och hans vänner. Jag blev nästan aldrig läst för som barn, men jag minns att det ändå höglästes ur den här någon gång. Det finns även en film, som vi brukade ha som sjukfilm. Dvs varje gång vi var sjuka så hade vi en hög VHS:er som vi fick titta på. Bland annat en med Pelle kanin, och då ville jag såklart alltid läsa boken samtidigt. 

 
Sen har jag inget minne av min läsning fram till dess att jag lärde mig läsa själv. Jag fick klassiska läxläsningsböcker, som jag slukade på en kväll - och fick bannor av läraren för jag fick inte läsa mer än läxan! Därefter lästes det lite ditt och datt, men jag föll aldrig. GummiTarzan, Bert och Sune slukades bland mina jämnåriga på mellanstadiet men det var inte riktigt min grej även om jag läste dem. Men så fick jag Eddie och barkbåten i present. Jag älskar fortfarande Eddie och barkbåten. Jag minns att jag var så glad när jag upptäckte att det fanns fler böcker om Eddie i vårt lilla skolbibliotek, och de som inte fanns där kom faktiskt bokbussen med! 

Som en liten sidenote så mötte jag Viveca Lärn för några år sedan, och var helt starstrucked. Mitt tioåriga jag levde loppan inuti och var så blyg att hon ville sjunka genom jorden. 
 


Sen blev jag tonåring! Sakta började jag säga upp mina prenumerationer på bokklubbarna (pollux hade jag slutat med i femman, men funtasie hängde kvar). Så när jag började högstadiet hade jag läst så många böcker, och någonstans gått vilse. Jag läste Molly Moon och älskade dem, men de kändes inte som jag. Men så vid ett tillfälle så vet jag att jag fick köpa en bok, och jag köpte Ett annat sätt att vara ung billigt. Älskade den. Länsade sen biblioteket och skolbiblioteket på Per Nilsson. Fann på min väg Peter Pohl via min lärare och bam så gick livet vidare till att helt enkelt gå igenom bibblans ungdomsutbud. Jag läste Kate Cann och väntade ivrigt på delarna. Jag läste Katarina von Bredow. Ganska snabbt tog hyllorna slut och jag begav mig till vuxenavdelningen - och ungefär där började jag bokblogga. 

Det som jag saknar från min barndom är samtal om böcker. För det pratades allt för sällan om dem. I skolan skrev jag knapp om böckerna, för jag tyckte det var svårt och tråkigt att tycka något. Men sen så utvecklades det till att jag insåg att det är kul. Jag var tjejen som alltid hade en bok eller två i väskan. Jag läste dem öppet och hymlade aldrig. Inte en enda gång kan jag minnas att jag blev retad för mitt läsande, istället var det kroppsligt utseende som jag blev retad för. 

Trots att jag inte växte upp med högläsning, så minns jag att min pappa läste otroligt mycket serietidningar och så läste han Casca i sängen. Det låg alltid en bok på hans sängbord. Jag fick redan i förskoleklass sköta mina egna lån via bokbussen, dels för att jag var nyckelbarn som var ensam hemma någon timme efter skolan, och dels för att jag måste ha skött det. Jag minns bokbussen som det bästa jag visste. Jag kunde stå och vänta på den! Jag minns fortfarande hur dörrarna lät, och hur det luktade där inne.. Men om vi återgår! Jag blev alltid uppmuntrad, trots att mina päron inte var särskilt intresserade - men de intresserade sig för min skull! Precis som de hängde med på fotbollsmatcher, så köpte det senaste Harry Potter till mig på releasedagen (vi köade!). Det förstod grejen, och det är det jag är mest tacksam för under hela min uppväxt. De förstod böcker för min skull!

Det var en kort och intensiv resa genom mitt läsande och hur det utvecklades.

Vad är era bästa bokminnen som barn?