Utan personligt ansvar - Lena Andersson

 
Igår var det recensionsdag av Utan personligt ansvar. Min facebookfeed och min bloglovin feed har fyllts av recensioner, där jag klickat bort varenda en. Vill inte se. Sedan boken släpptes har det smugits lite om den. Många säger att de inte ska läsa - för hur kan man möjligen göra en bra uppföljare? Är det inte lite att tröska i samma gamla spår att skriva om Esters kärleksliv IGEN? Och jag som förra sommaren läste Egenmäktigt förfarande ett par sidor i taget, som kom tillbaks från semestern och sa till min kollega: LÄS den här, den kommer vinna augustpriset om den är nominerad. Jag som trodde på den. Jag trodde såklart på Utan personligt ansvar när den landade i brevlådan. Skickade ett sms till sambon och sa: ha inte bråttom hem! Och satt där, och läste. Hela kvällen. 

För Ester är samma Ester, men hon har mognat. 

Boken har marknadsförts med frasen "och hon har inte lärt sig någonting", men det håller jag inte alls med om. Den barnsliga naivitet som Ester hade i sina känslor till Hugo Rask finns inte längre. Hon har växt ifrån det där, tagit med sig något från den resan och gått vidare. Bildat en hårdare hud. För när hon möter Olof Sten, så faller hon inte så hårt och naivt som sist. I Anderssons text finns hela tiden en känsla av distans mellan Ester och hennes känslor för Olof. Olof förnekar det faktum att de har en relation, säger att de i själva verket bara träffas och har trevligt tillsammans. Ester är trots allt en gnutta naiv, som ändå har en gnutta hopp om att han ska lämna sin fru för henne. Men hon inser snart att det är drömmar från hennes håll, vet att hennes relation med honom är en relation utan framtid. Hon blir nästan kallare mot honom allt som relationen håller på, eftersom han inte besvarar hennes känslor så som hon önskar. Han är rent av otrevlig. 

Liksom relationen med Hugo Rask så varar relationen med Olof Sten också årstid efter årstid, mer passiv än aktiv. Där känslorna ligger i sporadisk kontakt, hoppet som hålls uppe med små sms och hemliga möten. Men samtidigt är Ester så annorlunda i den här relationen. Först blev jag skrämd, men sen föll det sig naturligt. Att hennes bagage kommit ikapp, omformat henne och gjort henne fortfarande lika passionerad men aningens hämmad av en hårdare yta.

Så, frågan som alal vill ha svar på: Är det här en ny Egenmäktigt förfarande? Nej. Men det är något annat minst lika bra. 


Kommentera här: