Spår av Antigone - Christina Ouzounidis

Hemma har jag Ouzounidis samlingsvolym Lögner, där jag har läst en pjäs ungefär var fjärde månad. Det känns lagom så. För det träffar så hårt, och man blir lite omtumlad. Och i rättan tid landade Ouzounidis senaste i lådan: Spår av Antigone. Som om världen kände på sig att jag behöver ruskas om. 

Ouzounidis genomgående tema i hennes böcker är feminism. Ganska avgrundsdjupt. Mörkt. Detsamma i Spår av Antigone. Du blir andfådd när du läser. Som om du själv sprang och sprang, och stöter på motstånd. Någon vill dig något. Stoppar dig. Gör att obehaget växer sig större. 

Formen i vilken den är skriven gör det slagkraftigt, och det är det som lämnar dig med den där omskakande känslan av att något i dig hänt - men du vet inte vad, du vet bara att du inte är samma person som du var innan du läste.

(Här är en intressant intervju med Ouzounidis. Och här kan ni runt Göteborg se en uppsättning.)

Kommentera här: