Glupahungern - Andrea Lundgren

 
De flesta böcker man verkligen gillar är de böcker som också (oftast) är svårast att skriva om. Glupahungern är en sådan. Så var lite till tåls med mig, för jag kan snubbla på orden lite:

Tänk er skogen. En djup skog, som doftar mull, som omringar dig. En svag bris genom trädkronorna långt däruppe, du kan inte känna vinden men du kan höra den. Det knastrar under fötterna på dig där du går på smala krokiga stigar. Behåll nu den känslan. För där intill den där skogen finns ett hus. Där i huset finns ett barn som odlar som ingen annan. Som försvinner in i skogen för att sedan dyka upp vid sina odlingar som om hon aldrig varit borta. Det är Ingrid. Just som vi lär känna henne, eller tror att vi gör det, så kommer det en dotter: Baba. Som har hungern i sig, som bara kan mättas av det mystiska trädet som Ingrid grodde upp från ett mystiskt frö från skogen.

Kanske är det där vi börjar se tillbaka. Se mönstret. Känna kallkällan från skogen ropa lite mellan sidbladen och vi känner en kyla som vi plötsligt aldrig känt förut komma ur skogen. För skogen vill ha något. Den har offrat, och nu ska vi offra tillbaka.

Sådär.

Kommentera här: