Deras ryggar luktade så gott - Åsa Grennvall

För några veckor sedan läste jag ”Deras ryggar luktade så gott” i vilken Åsa Grennvall i korta avsnitt berättar om sitt liv. Om den ensamhet hon växte upp med som barn. Om hur den ensamheten påverkade henne hela tiden i alla hon gjorde under sin ungdom. Det är en otroligt tung läsning, det kramar ihop sig över hjärtpartiet när man läser för det blir så tydligt hur det lilla kan göra så mycket. Mamman som aldrig bekräftar, pappan som alltid går – den tomhet som finns i hennes hem som skapar denna tomhet i henne. Hur den fysiska närheten uteblir och hur den blir det enda hon åtrår när hon ligger i sängen mellan sina föräldrars ryggar utan att de vet om.

Det är otroligt viktig bok som jag hoppas når ut, och om man har egna barn kommer du nog för all framtid att krama dem trots motvilja – för en kram, och speciellt en utebliven, gör mer verkan än man anar.

Kommentera här: