Och ett skepp.. - Bodil Malmsten

 
 
Den första boken jag läste denna höstens första dagar var Bodil Malmstens Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Det är den femte och, enligt Bodil själv, absolut sista loggboken. Hon vill gå vidare. 

Och det märks.

Bodil påpekar själv att denna loggboken följer en annan struktur än tidigare. Att denna gång är det inte kronologiskt. Det är mer arbetade texter i en kontext - visserligen - men som man som läsare märker är editerade i efterhand. Påbyggda. Omgjorda. Där tankarna fått vandra ett år, två år, tre år och sedan sammanställas med mer tanke och reflektion än vad som var där i början. För mig försvinner mycket av den charm, det jag älskade, med Bodils loggböcker. Det spontana. Det tokiga. I den här sista läggs det in för mycket allvar. Diskussioner kring samhället som hon för. Konstateranden. De bästa avsnitten är de som är just lite lättsammare. Som kvinnan med kundvagnen, jag bara väntar på att få läsa mer om henne genom Bodils ögon! 

Så den tidigare magi som jag älskat i Bodils loggböcker, det vardagliga som lyfts till ytan - det saknas. Och jag kan inte ljuga, jag blev lite besviken. Vad hände med familjen tejp? Tappade Bodil bort sig själv i Stockholm? Var tiden i Finistere lättsammare? Många frågor. Inga svar. Så nu går vi vidare. 

Kommentera här: