Sommar på biblioteket:

Idag är det två veckor till skolavslutning. Det har aldrig känts så skönt. Ska bli skönt med några veckors frist från bokprat på skolor och skolklasser högt och lågt på biblioteken. Och misstolka mig rätt nu. Jag gillar att de är på biblioteket. Det är BRA att de är på biblioteket. Men, att slippa lärare som går runt och bannar elever, och elever som verkligen inte vill vara på biblioteket och därför stökar till varenda vrå, det ska bli skönt. Och det ska bli skönt att hinna sakna dem!

MAJ

Ön - Lotta Lundberg
I kroppen min - Kristian Gidlund
Ånger - Roy Jacobsen
Var blev du av Bernadette - Maria Semple
Detta borde skrivas i presens - Helle Helle
Ingenbarnsland - Eija Hetekivi Olsson
Hindenburg - Susanna Lundin
Tåg till Trieste - Domnica Radulescu

Jag började månaden med att jag tappade läslusten. Därefter valde jag att, efter att ha läst Ön, satsa på att läsa enbart författare som jag aldrig tidigare läst. En satsning som jag ska fortsätta med in i juni, för det har varit otroligt spännande att få leta efter något nytt. 

Ingenbarnsland - Eija Hetekivi Olsson

 

De flesta av er har säkerligen läst ingenbarnsland, då den var otroligt hypad för ett tag sedan. Men sammafattat; Miira, en svensk finska som lever i en göteborgsförort på 80-talet. Hon ses som en invandrare och tvingas gå i finsk klass, trots att hon är förr i Sverige. Något hon inte vill, och allt hon egentligen vill är att ses som den svensk hon är född som. 

Passande nog, så har jag läst den här under tiden som upproren i Husby pågått. Det har öppnat mina ögon för den situation de befunnit sig i, även om tiderna är olika, och situationerna inte de exakta. Så är det trots samma ställning som både Miira och ungdomarna i Husby hamnat i. De kmuffas till ett utanförskap, oavsett deras egna prestationer - något som i sin tur leder dem till en kamp, en hopplöshet och till slut förtvivlan. 

Miira drömmer om att bli hjärnkirurg. Men ingen får veta. Det skulla skratta. Se henne som förmer. Hon tvingas in i en passiv önskan om att bli något mer. Snattar "smartböcker" som hon gömmer. Faller in i den roll som den finska invandrare hon ses som, och redan när vi möter henne som nioåring inser vi att hon lever i ett utanförskap. Detta växer sig större allt medan tiden går, just för att omgivningen gräver hennes grop, och hon hjälper till utefter de föreställningar folk har om henne. 

Jag kan tycka att boken, kvalitetsmässigt, lämnade lite att önska. Jag tyckte läsningen pendlade mycket upp och ner, att det inte riktigt flöt på. Samtidigt håller den en annan kvalitét. Vi får följa Miira under flera år, från barndomens naivitet, genom pubertetens förstadier, första fyllorna, och till slut när högstadiet tar slut. Och det flyter på, alla dessa år på 332 sidor, och det känns som att vi varit med henne varje stund av dessa år. 
 
Samtidigt berör boken mig på andra plan. Min mamma är finsk svenska, nog för att hon flyttade till Sverige som sjuåring, men hon fick samma behandling. Dock var situationen annorlunda, med syskon. Men ändå. Hennes mamma var städerska. De levde i göteborgs förorter. Min mor var inte rebellen, hon var extramamman som tog hand om sina bröder när skolsystemet kastade ut dem utan fallskärm. Rebellerna var mina morbröder. Det som beskrivs i ingenbarnsland är scener som jag fått berättat för mig. Utanförskapet. Det där att ta plats på det enda sätt som tillåts. Då var det finnarna, idag är det svenskfödda "invandrare" av andra nationaliteter som får utstå samma förtryck, samma gräns av utanförskap. Kom ihåg det. Jag tror det var detta som gjorde att min mamma aktivt valde att inte uppfostra oss med finska som andraspråk. Trots det stötte även jag och mina syskon, som egentligen är andra generationens invandrare på grund av vår utlandsfödde mor, på problem. Att inte tillhöra. Inte vara svensk nog. Hade dock turen att folk föraktade de überreligiösa finnarna som var finskspråkiga hemmavid mer än oss. "Tur". Men idag skulle ingen missta mig för något annat än svensk (även om mitt tyska påbrå från min tyska farmor avslöjas i mitt utseende).

Som sista punkt vill jag peka på den fantastiska tjej som Miira är. Hon säger ifrån, ställer sig inte i ledet och väntar på sin tur. Hon säger ifrån till allt från auktoriteter till klasskamraterna som agerar olämpligt mot tjejer. Efter ett våldtäktsförsök i skogen går Miira tillbaks, redo att hämnas med en kniv innanför ärmen. Har en stark integritet av att såhär gör man inte. Så även här har boken en stark punkt - det kvinnliga utanförskapet. Men det är en annan punkt som inte behöver ta plats här.

Så, om du inte förstår hur det här i Husby kan ha skett är det här mitt absoluta tips till dig. Och även om du förstår hur det i Husby kan ha skett så är det här en enastående inblick i utanförskapet. För mig är det här en tydlig bok som problematiserar utanförskapet, sätter det på kartan. Ger det ord. 

Nu ska jag kämpa för att få in den här boken som en av de titlar vi har som bokcirkelpåse på biblioteket. Den är värd att diskutera. 

Berätta gärna vad ni tyckte om boken, om ni läst den!