Kupé nr.6 - Rosa Liksom

 
 
Ja, när man måste sporra sig själv med att man får plugga när man läst klart den tråkiga boken... Då är det ingen höjdare. Boken jag talar om är Kupé nr.6 av Rosa Liksom.

En ung kvinna har en dröm. Att ta tåget från Moskva mot Ulan Bator. En resa man gör en gång i livet och ser tillbaka på med triumf. Men det går lite snett. Hennes resekamrat blir en gammal alkoholiserad man som delar kupé med henne. Ömsom berättar han anekdoter från sitt liv, ömsom förolämpar han henne. Jag som läsare förstår inte varför hon stannar kvar. Varför hon accepterar. Men hon har antagligen inget val. 

Den har samma atmosfär som de gamla ryska texterna. Den där rycka-på-axlarna mentaliteten. Det grova språket. Och trots att jag tyckte läsningen var trög, och inte tyckte om boken i sig. Så lämnar den ändå kvar något. Kvinnan säger knappt någonting. Hon är tyst. Genom henne får vi iaktta den här mannen som skapar historien. Och blir som en sensmoral, när mannen visar sig vara den hon tyr sig till när hon i slutet får problem att fulfölja sin drömresa. 

För trots att man märker avskyn från hennes sida. Och den här mannens förakt för kvinnosläktet, så växer det fram en gemenskap. 

Så fast otroligt långsam och oroande läsning kan jag inte ångra att jag läst den. Jag är lite kluven om jag ska tipsa om den, men den är trots allt fin. Jag blir arg på mannen. Men samtidigt märker man under ytan, mellan raderna, hur deras gemenskap blir starkare. Att de trots allt behöver varandra. 

Kommentera här: