September - Kristoffer Leandoer


September är en skildring av en döende kvinna. Det som är ovanligt med denna roman är att den inte utspelar sig i nutid. Hon är född på trettiotalet och på sitt 42 levnadsår ligger hon där i sängen. 

Det som också skiljer denna roman, från många andra av dessa skildringar av människor på dödsbädden, är att det är så tydligt att denna kvinna är bitter. Att hon sörjer hur hennes liv blev. På sin dödsbädd är hon arg, bitter och trött på mänskligheten. Orkar inte med sina barn. "Det är så mycket lättare att vara monster än människa" säger hon vid ett tillfälle till sig själv. För det är det för henne när hon ligger där. Hon vill bara vara i fred, vill att det ska ta slut. 

Parallellt med scenerna på dödsbädden får vi ta del av hennes liv, hennes uppväxt som prostdotter i stockholms innerstad, hur hon lever under sin moders förväntningar och hela tiden söker någon slags identitet utanför sin uppväxt i studentstäder i lund, uppsala och cambridge. 

För mig känns September lite ojämn. Det är något med hur det inte blir ett flyt i skiftet från dåtid till nutid i boken, jag blir hela tiden lite störd när skiftet sker. Sen tycker jag inte att karaktären, kvinnan, är en sådan karaktär som man fångas av. Däremot gillar jag hur hon är den bittra kvinnan, den som ser att hon ville något annat och som verkligen självförverkligar sig själv. Det är då jag börjar gilla henne, och det är då som jag kan se tillbaks och gilla henne från början. 
 
Sammantaget är jag inte jätteimponerad till en början, men den växer på en i slutet. Hade nästan önskat att den var lite längre, så att karaktären kunde växa på en mer.

Kommentera här: