Hilda i Horneshult - Bengt Svensson



Vi får följa nioråriga Hilda under de sista månaderna av 1918. Hennes mor är sjuk i kol och ligger bara på ovanvåningen isolerad från vardagslivet. Det är en simpel historia om Hilda, hennes skolgång, arbetet på gården och om hur vardagslivet ser ut i allmänhet.

Jag läste mest boken för att den är en typisk bok som är en favorit på biblioteksfilialen som jag nu ansvarar för. Det är i ett gammalt bondesamhälle som filialen finns, och de äldre är våra mest frekventa låntagare och de föredrar böcker av Ernst Lundberg och Bernardh Nordh, och böcker som ligger nära tillhands med dem. Denna bok är helt ny, och jag snappade åt mig den över helgen för att få lite inblick i vad de läser. Stilmässigt så har den en del att önska: 

"Jag ser att det finns ett runt hål i stenen som är ungefär lika stort som en tallrik. Jag sticker ner min arm i hålet som är lite djupare än min underarm. Vi sätter oss på stenen. Den är så stor så vi får plats på den alla tre. Den är väldigt skön att sitta på för över hela stenen växer det mjuk och fin mossa."

Den är enkel, så enkelt det kan bli nästintill. Till en början irriterade det mig, redan efter ett par sidor blev jag lite less på det och la undan boken till dagen efter. Men när jag läste senare så föll det sig naturligt, för det är trots allt skrivet i jag-form, och det är en nioåring som är jaget. Då känns stilen mer genuin, det skulle kunna vara nioåriga Hilda själv som berättar om händelsen där vid stenen. 

Kort och gott är det en ganska fin historia om Hilda, även om den kantas av sorgen med den sjuka modern. 

Kommentera här: