Solskenshäst - Steinunn Sigurdadottir

 
Steinunn Sigurdadottir är en av de isländska författare som jag aldrig läst tidigare. Solskenshäst handlar om flickan Lilla, som växer upp med läkarföräldrarna som aldrig har tid. Istället tar deras hushållerska/piga hand om Lilla och hennes lillebror, ser till att de får rena kläder och städar. Men så en dag försvinner hon, och det är där vi kommer in i historien. 

Lilla tänker, att nog måste väl mamma eller pappa ta hand om sängkläderna som ska tvättas. Men det gör det inte. Dagarna är inte som det brukar. Lillebror blir ledsen; kommer jag aldrig mer få gröt? För efter tvättdagen kommer grötdagen. Om inte tvättdagen är, så kan inte grötdagen komma. Så Lilla tar ansvaret. 

Det är lilla i fyrtioårsåldern som berättar för oss, hur hon tog hand om sin bror och hur livet gick till där i huset. Och historien är ganska vemodig, men med sina ljusglimtar. Den blåa jackan som hennes pojkvän ser till att hon köper. Ja, alla små ljusglimtar i hennes unga år lyfts fram mitt i vemodet. Och sen kastas vi in i hennes vuxenliv där hon hamnat med man och barn i köpenhamn. Ett vuxenliv som är som en kavaj med för långa ärmar. Hon snavar liksom till, och flyttar tillbaka till island och huset och mamman. Kommer till någon slags ro. 

Solskenshästen var min första med henne, och även om den mot slutet blir väldigt staplig så får man en helhetsbild som är väldigt fin. Boken känns som dimma som ligger tung, och sakta sakta lyser solen igenom. Jag pratade om den på boktipsarkvällen, och en av tanterna hade också läst den och höll med. Det är som alla de hemska barndomskildringar som dyker upp i självbiografiska romaner, fast med det där slutet som säger "det är okej". Istället för att  hata, så tar man nya tag och börjar om. Det är det som är så fint. Det finns inget hat i boken, inga starka känslor alls faktiskt. Den är bara vemodig. 

Fredrik Backman - Saker min son...

 
Fredrik Backman, denna gud när det kommer till att skriva enkelt men genomtänkt. Till skillnad från romanen som han släppte, så är Saker min son behöver veta om världen mer i stil med hur hans blogg är. Enkel, lättsam och framför allt skrivet med glimten i ögat. Jag älskar den och ska köpa den till min egen bokhylla (den här lyckades jag låna på biblioteket, och den svävar nu runt bland personalen här och alla älskar den). 

Det enda tråkiga är att mycket av det som är i boken har man läst i hans blogg genom åren. Så det är inte mycket nytt för den backman-insatta. Men den känns ändå välgenomtänkt i sin struktur, och börjar man läsa så fastnar man tills det tar slut. 
 
Om jag måste jämföra den med något, så hade jag jämfört den med Levengoods lättsamma anekdoter, fastän Backman har lite mer nutid och gärna driver med sig själv. 

Havsmannen - Carl-Johan Vallgren

 Trots ryktet om den obehagliga kattscenen som kretsat i
 bokbloggsvärlden, så kunde jag inte riktigt motstå
 Havsmannen när den stod på återlämningshyllan. 
 
 De flesta av er har säkert läst havsmannen vid det här laget, 
 så en kort förklaring av handlingen är inte nödvändig. Jag 
 tyckte dock att boken föll platt. Det enda riktigt gripande var 
 tillbakablicken över den plågade katten (jag grät). Utöver det
 så blev det liksom aldrig en historia. Jag får känslan av att 
 Vallgren velat skriva så mycket, och då tryckt ihop allt i en 
 historia - så ingen av dem kommer riktigt till uttryck. Jag gillar 
 historierna för sig, men tillsammans så blir det lite pannkaka 
 av det hela. 
 
 Och det är synd, det måste jag säga. Jag tror det hade blivit 
 bra om han hade gett det mer uttrymme, för boken är inte 
 lång. Den är för kort för det han verkar vilja åstadkomma.