Solskenshäst - Steinunn Sigurdadottir

 
Steinunn Sigurdadottir är en av de isländska författare som jag aldrig läst tidigare. Solskenshäst handlar om flickan Lilla, som växer upp med läkarföräldrarna som aldrig har tid. Istället tar deras hushållerska/piga hand om Lilla och hennes lillebror, ser till att de får rena kläder och städar. Men så en dag försvinner hon, och det är där vi kommer in i historien. 

Lilla tänker, att nog måste väl mamma eller pappa ta hand om sängkläderna som ska tvättas. Men det gör det inte. Dagarna är inte som det brukar. Lillebror blir ledsen; kommer jag aldrig mer få gröt? För efter tvättdagen kommer grötdagen. Om inte tvättdagen är, så kan inte grötdagen komma. Så Lilla tar ansvaret. 

Det är lilla i fyrtioårsåldern som berättar för oss, hur hon tog hand om sin bror och hur livet gick till där i huset. Och historien är ganska vemodig, men med sina ljusglimtar. Den blåa jackan som hennes pojkvän ser till att hon köper. Ja, alla små ljusglimtar i hennes unga år lyfts fram mitt i vemodet. Och sen kastas vi in i hennes vuxenliv där hon hamnat med man och barn i köpenhamn. Ett vuxenliv som är som en kavaj med för långa ärmar. Hon snavar liksom till, och flyttar tillbaka till island och huset och mamman. Kommer till någon slags ro. 

Solskenshästen var min första med henne, och även om den mot slutet blir väldigt staplig så får man en helhetsbild som är väldigt fin. Boken känns som dimma som ligger tung, och sakta sakta lyser solen igenom. Jag pratade om den på boktipsarkvällen, och en av tanterna hade också läst den och höll med. Det är som alla de hemska barndomskildringar som dyker upp i självbiografiska romaner, fast med det där slutet som säger "det är okej". Istället för att  hata, så tar man nya tag och börjar om. Det är det som är så fint. Det finns inget hat i boken, inga starka känslor alls faktiskt. Den är bara vemodig.