BOKSTADEN BLIR..SMART?

Jag har varit stenhård på att blogga mer, och jag har datorn med mig hela tiden nu när jag halvtid bor i Borås (närmare skolan = mer sovmornar och mer lästid om kvällarna). Dock är det så att smart som jag är glöms kameran om och om igen, vilket för mig som vill fotografera allt är ytterst pinsamt. Så idag kollade jag över ekonomin och tog stöd i att ja, det finns ju bibliotek...och köpte mig en smartphone! Syftet är ju delvis att det är så kul att pilla med nya leksaker, och sen att bloggen förhoppningsvis kan komma till liv!

Nog om det; läser just nu om ryska författare för att försöka ignorera det faktum att jag borde hitta ett bibliotek att göra fältstudier på om ett par veckor, samt för att tänka på annat än de uppkommande hemtentorna..

Vladimir Kaminer;

I mellandagarna passade jag på att låna hem två Vladimir Kaminer som jag pillat på i bokhandlar ett par gånger. Jag läste dem i publiceringsordning, och ja, först ut var Militärmusik som jag faktiskt älskade. Hans uppväxt i Ryssland med alla konstigheter som det innebär att växa upp där. Det är roligt med en gnutta skratt bakom varje mening, och jag blir riktigt road av läsningen. 
Men i Ryssdisco tar det stopp, fortfarande kul att läsa och skrattet är fortfarande kvar. Han har nu hamnat i Tyskland, och har fantastiskt konstiga historier att berätta om livet som ryss i tyskland. Men det som inte håller i Ryssdisco är den röda tråden. I Militärdisco flyter man bara med, medan man i Ryssdico fastnar i att tänka på vem det är det handlar om när man läser. Det är flytet som saknas. 

Men, båda innehåller fantastiska anekdoter som man gärna kommer att tänka på när man åker buss och fnissar lite åt. Samtidigt som det är skrivet med skratt så finns ju allvaret där, och man får känslan av det där ryska som ni alla säkert känner till vid det här laget.

Indiansommar;

Omslaget och titeln får dig att tänka på varma somrar och dofter som är lite milda när de kommer med sommarbrisen, och minnesbilder som gulnat i kanterna av att de fingrats på så mycket. 

Men så är det inte. Jag läser läser läser. Blir faktiskt förvirrad. Jens Christian Grondahl. Jag har aldrig läst honom förut, och han har ett imponerande bildspråk och han lyfter fram saker man inte tänker på. Men jag tror historien om den förfallna författaren som förlorar sin största kärlek till en konsnärsvän som också han är förlorad, och minnesbilderna finns där. När han hade henne. När han såg henne lycklig. Och efteråt. Det är som en lång kärleksförklaring, och det jag saknar är att få lära känna författaren själv. Men perspektivet får mig att sitte och tänka på hur hans reflektioner och tankar om andra speglar honom själv, och jag fann mig själv drömma bort om vem han egentligen är då jag lagt undan boken.