Summer without men - Siri Hustvedt;



Sömnlösheten håller i sig. Och tidigt imorse läste jag de sista raderna i Summer without men. Det är som en essä, skriver av femtioåriga Mia vars man har lämnat henne med orden att han behöver en "paus", varav pausen är en ung fransyska. 
Kort och gott lämnar hon sin stad för en sommar och far till en annan, där hennes mor bor på ett ålderdomshem. Hon integreras i ålderdomshemslivet, och bekantar sig med döden som alltid ligger bakom hörnet i hennes mammas miljö. Hon lär ut poesi för unga tjejer, hamnar mitt i ett mobbingbråk, har en okänd person som skriver konstiga mail, ett grannpar med två små barn som ständigt grälar. 
Det är ett liv som rullar förbi i boken. Det är enkelt, även om det då och då strömmar ut tunga reflekteringar ur Mia. 

Det är ingen fantastiskt bok, men den är en trevlig läsning. Den har humor och allvar och är sådär lagom. Mia verkar vara en helt fantastisk person, är det jag känner när jag läst klart.

sträckläsa D.H. Lawrence? ;

Något jag alltid förundras över när jag läser en D.H. Lawrence är att man verkligen ( i alla fall inte jag ) inte kan sträckläsa dem. Jag läser i regel en bok av honom om året, det är inget planerat, det bara blir så. Men det har blivit ett par stycken, kanske fyra-fem eller så, och alltid detta att inte kunna sträckläsa. Ett kapitel i taget brukar i regel räcka. Och då sträcker sig ett kapitel ifrån allt från 10 sidor till 70. 
Är det inte märkligt? 

Detta är särskilt jobbigt nu när jag har sömnlösa nätter, och helst ligger och läser. Så efter ett par dagar med D.H. Lawrence som sällskap inser jag att jag bara kan läsa ett kapitel av honom, och sen måste gå över till en annan bok. Så idag börjar jag på Summer without men, som var ett av mina secondhandfynd i måndags. Och håller sömnlösheten i sig är boken klar innan jag ens hinner sova en hel natt igen.

vad som läses just nu;



Just nu läser jag D.H. Lawrence. Behändigt nog kom den med i paketet min pappa skickade från Sverige med varma kläder och några extra böcker, och det precis när jag var inne på den näst sista boken som jag hade packat med i resväskan!
Jag gillar D.H. Lawrence, för det är så enkelt men någonstans under ytan ligger problematiken. Jag gillar att det inte är som man förväntar sig. Som i den här, när Tom gifter sig med en Polska, och deras relation beskrivs som att de hittar till varann om och om igen för deras relation är så knepig att de liksom aldrig hör ihop. De bara är. Jag tycker det är fint. Sen så skriver han fruktansvärt bra också!