Jag hittade den här boken second hand, vilket inte är helt oväntat för att vara mig. Dels var det Peter Birro, som jag tidigare tyckt om, dels var det den otroligt söta hälsningen inuti, och sist men inte minst stod det 90-tals litteratur på baksidan. Jag tänkte genast; är det kanske lite per hagman över det här? 
Och vet ni. Det var så otroligt mycket mer än så. Det här är en bok som jag älskar varenda liten millimeter av, jag skulle vilja klassificera den som perfektion. Det var otroligt länge sedan jag läste en bok som fick mig att tappa andan (sist, om jag inte minns helt fel var Åsa Ericsdotters Svårläst). 

Boken handlar om Daniel, som tycker om alkohol och fylledimmor lite för mycket -och likaså gör hans bästa vän. De ser ingen mening med livet, om man inte skulle spendera dagar och veckar i alkoholens dimma. Daniel har även fått sitt hjärta krossat. Och samtidigt som nutiden utspelar sig, så kommer små anekdoter från fry förflutna. Närmare slutet av boken blir Daniel kär på nytt vid första ögonkastet.

Jag vet inte vad jag kan säga om bokens story, som inte förstör den. Jag vill ha flera exemplar tillgängliga och skicka ett var till alla er som läser. Har ni någon gång känt kärleks bra och dåliga sidor, så kommer den här boken sätta sig direkt. För den är så rakt på sak, exempel;

"Jag fann det förundransvärt att jag som en gång för inte alltför länge sedan älskat henne så innerligt, numera tänkte på henne med denna lugna resignation, som en gammal man som utan saknad, men med vemod, ser tillbaka på sitt liv."

Den är hemsk, tragisk och fasansfullt vacker på samma gång. Man förstår och ser, fastän man inte vill. Man förstår varför alkoholen är hans liv, man förstår varenda ord "författaren" skriver. Det är magiskt. 

Något annat intressant är, hur Peter Birro är som den perfekta kombinationen mellan Marcus Birro och Per Hagman som nu kan ta och slänga sig i väggen. De kommer aldrig vara samma sak igen.