Mr.Clegg bor granne med Miranda, och han ser henne växa upp. Något i honom faller för henne. Och när han vinner pengar, och kan få allt i världen, inser han att han trots allt inte kan få henne. Så istället tar han del av hennes liv på avstånd. Följer henne när han går på gator i London, och ser alla hon umgås med. Till slut ser han möjligheter i vilka han kan kidnappa henne. 
Och tanken gror. Det slutar med att han köper ett hus långt ute i skogen, och gör det till den perfekta boningen och i källaren bygger han rummet som ska bli hennes. 

Det är här intrigerna tar fart, vi får följa hans liv med henne i källaren. Och även ta del av hennes dagbok. Personerna i boken är något.. ja, inte som jag tänker mig att folk skulle reagera i en sådan situation, men ibland är dem det.. och när Mirandas dagbok blir själva handlingen i boken kan jag inte längre tänka på dem som något påhittat. Utan man börjar känna för dem båda två. Jag gillar att ta del av den relation de skapar i denna intensiva situation, men det är något som saknas. 

Finns det en bok jag älskar språkmässigt, så är det Fowles Illusionisten. Så när jag sprang på Samlaren kunde jag inte lämna den (dock var det länge länge sen jag hittde den på en dammig hylla i en second hand butik). Dock var nivån inte densamma i denna. Jag kan inte älska den här, det kan jag bara inte. Intensiteten i Fowles språk som jag upptäckte i Illusionisten, finns endast i Samlarens absolut sista del som bara består av några sidor. Då brann läsarglöden upp ordentligt, men då tog även boken slut.