KVÄLLSFIKA;
FEBRUARI;
Warda – Sonallah Ibrahim
Boken har en lite komplicerad handling, men kort och gott handlar den egentligen om Warda – en kvinna som samtidigt som Che Guevara härjar runt, också härjar som en kommunistisk ledare. Och under denna tid, då hon försöker kämpa för kommunismen, för hon dagbok. Det är denna dagbok som är handlingen.
Vi får följa en man som älskat henne, som får hennes dagbok tillhandahållen i olika delar. Och vi får även ta del av dagboken.
Men det boken mest handlar om, är de politiska atmosfärerna i dessa två historier, båda Wardas och mannen som älskat henne. Själv är jag inte helt införstådd i politiken i det afrikanska området, så jag kan inte riktigt hänga med hela tiden. Ibland kan jag tycka att viss information är irrelevant, men det mest för att jag inte förstår den. Är man insatt i politiken i de regionerna, så tror jag boken kommer vara mer givande. Men trots allt så gillade jag boken. Den hade en härlig känsla, och jag gillade främst Wardas dagbok.
Mitt hjärta tillhör dig – Hedwig Courths-Mahler
Det här är en klassisk kärleksbok, med lite drama och lite tvister, men man kan redan från början lista ut 99% av bokens framfart, men den var ytterst mysig att läsa. Kanske kommer jag inte läsa den igen, men, den var otroligt fin trots allt.
Och man fick den här skadeglädjen när det blev som man ville, alltså en riktig mysbok för själen.
Under bordet – Peter Birro
Fortfarande en helt fantastisk bok, och jag kommer aldrig se på Marcus Birro på samma sätt eftersom Peter överglänser honom något fruktansvärt med denna boken. Den är lätt tragikomisk, men språket är ett sådant som jag älskar och vill se otroligt mycket mer av. Urtjusig.
Samlaren – John Fowles
Jag gillar fortfarande spänningen i slutet, den gjorde boken så otroligt mycket bättre. Och jag kan önska att den vore sådan hela vägen.
Samtidigt kan jag också önska att jag borde ha påverkats mer av boken, men den har inte givit mig särskilt mycket såhär i efterhand..
De från norr kommande leoparderna – Bodil Malmsten
Att den här boken tog slut på bara någon timma (timman hem med tåget), det säger väl allt. Jag älskar myskänslan i Malmstens ”dagböcker”. De är otroligt fina, och jag hoppas verkligen att de kommer fler. De ger en så spännande inblick, fastän de inte är extremt utlämnande utan bara lagom. I denna finns en otroligt härlig anekdot, eller snarare hittepåhistoria om hur hon flyttstädar och hittar ett gäng tejprullar och tejphållare.
Min son fäktas mot världen – Björn Ranelid
Jag skulle önska att boken var bättre konstruerad än vad den är.
BJÖRN RANELID - min son fäktas mot världen
Och kort och gott, så tycker jag att boken inte berör det som nämns, och att avsnitten där Ranelid skriver brev till sin son och sonen till honom är totalt fel vad gällande bokens övriga innehåll.
Så nej, jag tycker inte om den här. Det gör jag verkligen inte. Även om vissa delar av innehåller fångar mig, så drar helheten ner även dessa i dyn.
BOKREA+VAKA;
Den här bokreahypen som funnits har ju försvunnit. Jag var tveksam till bokrean över huvud taget, och det är därför det inte har skrivits något om den här i bokstaden förrän nu. Men då dök den finaste idén upp!
Min instutition har som tradition att vaka in bokrean med lite öl (om man dricker det), för att sedan strax innan tolvslaget gå till den enda nattöppna butiken i Borås. Och så blev det.
Så med lite öl i blodet traskade jag till bokrean och fick med mig två böcker, som jag faktiskt spanat in i katalogen som jag fick hem för någon vecka sedan, och faktiskt haft i tankarna. Utöver det var det väl enstaka bok som föll mig smaken, dock kände jag att såhär innan studiebidrag och lön dykt upp på kontot fick de vänta - om de ens blir köpta.
Men som ni ser på bilden var det Sigrid Combüchens Spill och Bodil Malmstens De från norr kommande leoparderna som fick följa med mig hem inatt. Jag älskar ju augustpriset, och tycker det är det bästa svenska priset vi har, så det var ganska givet att Spill skulle inhandlas förr eller senare. Och Bodil Malmstens dagboksserie (kan man kalla den så?) är så himla mysig att jag blir varm i kroppen av att läsa dem. Den boken tog för övrigt slut på tåget hem nu i eftermiddags, tragiskt men sant.
RANELID;
JOHN FOWLES - samlaren
Och tanken gror. Det slutar med att han köper ett hus långt ute i skogen, och gör det till den perfekta boningen och i källaren bygger han rummet som ska bli hennes.
Det är här intrigerna tar fart, vi får följa hans liv med henne i källaren. Och även ta del av hennes dagbok. Personerna i boken är något.. ja, inte som jag tänker mig att folk skulle reagera i en sådan situation, men ibland är dem det.. och när Mirandas dagbok blir själva handlingen i boken kan jag inte längre tänka på dem som något påhittat. Utan man börjar känna för dem båda två. Jag gillar att ta del av den relation de skapar i denna intensiva situation, men det är något som saknas.
Finns det en bok jag älskar språkmässigt, så är det Fowles Illusionisten. Så när jag sprang på Samlaren kunde jag inte lämna den (dock var det länge länge sen jag hittde den på en dammig hylla i en second hand butik). Dock var nivån inte densamma i denna. Jag kan inte älska den här, det kan jag bara inte. Intensiteten i Fowles språk som jag upptäckte i Illusionisten, finns endast i Samlarens absolut sista del som bara består av några sidor. Då brann läsarglöden upp ordentligt, men då tog även boken slut.
UPDATE "SAMLAREN";
Ännu mer irriterande är att jag måste göra klart min sista skoluppgift för den här kursen, och därför inte kan läsa igenom dessa hundratjugo sidor förrän den är klar.
Om inte annat, så har det här åtminstone gett mig motivation till att ta tag i skoluppgiften.
JUST NU;
Läser jag: en bok om vuxnas lärande på folkbibliotek och försöker hitta något som jag kan referera till i mitt påhittade projekt om barn och skolbibliotek.
... och tycker: att jag borde få läsa min ”samlaren” istället, så mycket bättre.
Lyssnar jag på: det här.
Tittar jag på: för mycket dålig tv, har inte energin att följa någon serie mer än bones på söndagar (jag älskar dr. brennan).
Känner jag: frustrerad över referensdilemmat, och irritation över att ca 500 ord till inte ska vara så svårt att få till.
Önskar jag: att mina tår ska sluta frysa och att projektplanen ska vara färdigskriven lagom till en fin lässtund ikväll när lugnet i huset lagt sig.
Längtar jag efter: sol och uteserveringar, mitt favoritställe att läsa på. Kanske någons famn att luta sig mot när man läser, sånt är alltid mysigt.
UPDATE;
EN ANNAN FORM AV LÄSNING:
Jag har även börjat laga mat, men det har mer börjat som ett måste och är inte alls lika passionerat som bakningen. När min mamma flyttade tog hon med sig elvispen, och då blev jag otroligt otroligt ledsen - vilket i sig är lite lustigt - så min pappa köpte en ny till mig redan samma dag. Det säger lite om vad bakningen betyder för mig.
Och jag tycker vi borde lyfta fram kokböcker som läsning, för det finns ju riktigt tunga och mastiga som kan liknas vid en tung klassiker, och det finns de som är lite lättare och kan liknas vid en bladvändande chick-lit roman.
(Säger man förresten kokbok eller receptbok om böcker innehållandes bakrecept?)
PETER BIRRO - Under Bordet
Och vet ni. Det var så otroligt mycket mer än så. Det här är en bok som jag älskar varenda liten millimeter av, jag skulle vilja klassificera den som perfektion. Det var otroligt länge sedan jag läste en bok som fick mig att tappa andan (sist, om jag inte minns helt fel var Åsa Ericsdotters Svårläst).
Boken handlar om Daniel, som tycker om alkohol och fylledimmor lite för mycket -och likaså gör hans bästa vän. De ser ingen mening med livet, om man inte skulle spendera dagar och veckar i alkoholens dimma. Daniel har även fått sitt hjärta krossat. Och samtidigt som nutiden utspelar sig, så kommer små anekdoter från fry förflutna. Närmare slutet av boken blir Daniel kär på nytt vid första ögonkastet.
Jag vet inte vad jag kan säga om bokens story, som inte förstör den. Jag vill ha flera exemplar tillgängliga och skicka ett var till alla er som läser. Har ni någon gång känt kärleks bra och dåliga sidor, så kommer den här boken sätta sig direkt. För den är så rakt på sak, exempel;
"Jag fann det förundransvärt att jag som en gång för inte alltför länge sedan älskat henne så innerligt, numera tänkte på henne med denna lugna resignation, som en gammal man som utan saknad, men med vemod, ser tillbaka på sitt liv."
Den är hemsk, tragisk och fasansfullt vacker på samma gång. Man förstår och ser, fastän man inte vill. Man förstår varför alkoholen är hans liv, man förstår varenda ord "författaren" skriver. Det är magiskt.
Något annat intressant är, hur Peter Birro är som den perfekta kombinationen mellan Marcus Birro och Per Hagman som nu kan ta och slänga sig i väggen. De kommer aldrig vara samma sak igen.
LÄSTIDSTJUV;
Men för att ta igen lite missad lästid kryper jag i säng en halvtimma tidigare än planerat, och får då en halvtimmas ostörd lästid.
IKVÄLL;
STATUS;
Men trots detta; det är ingen dålig bok. Jag uppskattar läsningen.
ATT LÄSA IGENOM HYLLAN;
BLOGGEN?
Jag har planer på att försöka lära mig detta fantastiska isländska språk - som inte har en alltför avancerad språkbyggnad så jag tror det ska gå vägen! - och detta innebär att jag kanske kan läsa en isländsk bok skapligt till hösten. (Just nu googlar jag isländska bokförlag som jag låter google översätta åt mig, där kan jag hitta en bok som kanske kan finnas att tillhanda på isländska så jag kan öva mig fram..). Så kanske kan det bli små inlägg med isländska böcker?
Men framför allt, så kommer ju mina svenska böcker hänga med - och min pappa har lovat att skicka böcker som jag ber om eller beställer hem till den svenska adressen- och bloggen kommer fortsätta på som vanligt.
ISLAND;
Jag ansökte om utlandsstudier på Island i höstas - det har varit en dröm sedan länge, och tidigt i januari skulle ett personligt brev in med en motivering om varför just jag, och varför just dit. Jag skrev det på knacklig engelska, ni vet hur det blir när man är så nervös och spänd som man bara kan bli? Jag fick i alla fall iväg det, trots att jag trodde att jag aldrig skulle.
Två dagar senare kom svaret; du har blivit antagen till utbytesstudier på Island.
Där är jag nu.
Och mitt nästa uppdrag är att leta reda på kurser jag vill läsa under hösten.
Det är så spännande alltihop.
JANUARI;
Jag har varit riktigt slarvig och inte alls skrivit om de böcker jag läst, men kanske för att det inte har varit sådär superspännande att skriva om dem.. Jag vet inte, men jag sammanfattar som vanligt det jag läst under månaden.
Håpas du trifs i fengelset – Susanna Alakoski
Annis bror är narkoman. Det är grundmeningen. Deras uppväxt var inte den bästa, men det är inte det centrala i boken. Istället är problematiken kring systemet av hanteringen av narkomaner i centrum. Hennes bror åker in och ut ur drogerna, ibland med hjälp av myndigheter, ibland på egen hand. Men han faller alltid tillbaka. Anni hatar och älskar sin bror lika mycket, en slags förtvivlad hatkärlek. Vill inte veta av honom, han förstör ju bara, men samtidigt ser hon alltid honom som en del av familjen som hon vill ha där.
Det är en känslosam bok, just på grund av Annies känslor gentemot brodern.
Jag kan tycka att den kan vara lite för ”ihopklämd” ibland, det finns stycken som fastnar i varann. Men samtidigt väver det ihop den personliga problematiken av samhällets hantering av narkomaner, både till statliga myndigheter och samhällets fördomar.
Memoarer – Bob Dylan
Som titeln säger så är det här Bob Dylans memoarer, skriven av han själv. Detta är ju bara tänkt som del 1 av 3, så det täcker ju inte ”hela livet”. Men samtidigt så får vi följa honom med start -61 och därefter vet jag inte hur tiden flyter för det hoppar fram och tillbaks, och jag har inte riktigt någon koll på vart allt sker i tidslinjen.
Inte heller hänger jag med i denna name-droping som sker, namn efter namn efter namn av personer som för mig inte känns relevanta, fast jag känner ändå att namnen kanske säger någon annan något.
Men för att gå till innehållet, så är ju tidsaspekten problematisk. Jag började boken med tron om att det skulle handla om produceringen av hans låtar, vilket det inte gjorde. Den var mer mysig, som att krypa ner i soffan och höra en liten livsanekdot. Vi får hans tankar och känslor vid starten, hans tankar och känslor till karriärens raketfart och sen, sen får vi veta hur han gjorde sina låtar, och tankarna kring dem. Då undrar jag, är det verkligen vad man vill veta i ungefär en fjärdedel av boken?
Jag tycker med andra ord om början, trots tidshoppandet. Sen fallerar den lite. Jag kan inte heller se något logiskt i att det ska vara tre delar.
Prästen – Hanne Orstavik
Det finns ingen grundläggande handling egentligen, det finns en präst som är vår huvudkaraktär och inte riktigt tar sitt jobb som präst på största allvar, men känslomässigt blir hon påverkad av det på absolut allvar.
Jag älskar Orstavik för att hon skriver något fasansfullt bra. Det ligger en känsla mellan raderna, som är så extremt framträdande. I denna är det ensamheten. Prästen som flyr från ett land till ett annat, och reflekterar och ser aldrig sin ensamhet. Ser bara ett förflutet som jagar henne. Det sker tragiska ting i boken, men de liksom faller förbi utan större känslostormar. Prästens inre ensamhet speglar över det, och det blir inte konstlat, utan helt naturligt.
Snäckors Sorl – Karin Boye
Detta är en samling av Karin Boyes noveller, inte alla givetvis, endast ett urval. Jag har sannerligen tagit mig igenom, och uppskattat en del av dem. Men jag.. det är något som klyver mig. Jag har svårt för språket, jag kan inte säga varför men det känns fattigt. Jag tas inte med storm när jag läser, istället är det historierna i sig som fångar mig men inte alltid med storm.