Duras släpper in oss mitt i händelsernas centrum. Det finns inget innan dess. Vi vet inget om karaktärerna innan det att vi får möta Maria på det lilla kafét där hon sitter och dricker manzanillas på rad och mitt uppe i ett samtal om svartsjukebrottet som ägt rum bara timmar innan de anlänt till den lilla byn på vägen till Madrid. En storm nalkas utanför, och alldeles strax ska den slå sina armar om den lilla byn. Men innan dess i den tryckta sommarhettan befinner sig Maria i samtalet om Rodrigo Paestra som mördat sin unga fru och hennes älskare.
Vi får se hur Maria ser på situationen och händelserna. Hur hon på en regnig balkong ser sin man Pierre och sin bästa vän Claire hänge sig åt varann, och hur hon på andra sidans hustak ser Rodrigo regnvåt. Hon ropar ut till honom i natten.

Hundratolv sidor är mer än nog för att jag ska känna av den starka åtrån mellan Claire och Pierre, det tar mig faktiskt bara ett bar sidor att känna den kemi som Maria känner när hon ser dem tillsammans, och även känna den sorg och förtvivlan, men samtidigt den likgiltighet Maria känner inför deras nystartade kärleksaffär. Ibland vill jag bara hoppa in i boken, ruska om henne och fösa henne mot Pierre med frågan; Varför gör du såhär? Eller att hon bara tar modet till sig att avbryta alltihop innan det sker, för hon vet att det ska ske redan innan det gjort det. Hon kan känna det, nästan så att det går att ta på. Men hon avbryter inte, hon sitter inte ens passivt och tittar på, hon hjälper till, för dem ihop genom att medvetet hålla sig undan för att inte avbryta deras åtrå.

Lite ledsen är jag att boken slutar där den slutar, faktiskt. Då jag är orolig att Maria ska lämnas ensam. Även om hon tycks vilja bli lämnad med ensamheten så blir jag så ledsen, för jag vill inte. Hon är en sån människa vars liv blir kaos i ensamheten, åtminstone är det så det känns. Nu vill jag be er att kasta er på bussen, cykeln, internetbokhandeln och bara fixa den här boken. Läs den en kväll i höstmörkret, med en kopp thé. Den är inte lång. Den tar slut fort. Men du bär den med dig ett bra tag efter det. Den här sorgen som hänger i luften, spänningen man kan ta på och den här uppriktigheten från Maria som sitter med sin alkohol och se hennes liv mer eller mindre rämna framför hennes ögon och hon försöker inte förhindra det från att ske.

(boken är förövrigt en såndär tjusig present, jag och mig vän fyller år ett par dagar emellan och vi har inte setts sedan långt innan vi båda fyllde år, så vi gick till pocketshop och valde varsin bok som den andre sedan betalade. hur fint som helst. hon är den enda jag känner som är lika boktokig som jag)

Ikväll är en sånhär kväll då jag bara känner för att läsa. Helst av allt sträckläsa. Men, mitt problem är att hur mycket jag än spanar i hyllan så finner jag inget som känns "rätt". Istället känns det bara tomt och fel i varje bok jag plockar fram. Då ska vi notera att jag har strax under hundra olästa böcker, men ingen känns rätt. Vad gör jag nu? Jag försöker mig på att dra ett par sidor i Krig och Fred. Ni vet ju om tegelstensutmaningen, och jag, jag har inte lyckats alls hittills. Är ca tvåhundra sidor in i Krig och Fred och det känns inte alls särskilt givande.  

Men nog med bitterheterna!

(absolut för sent, men, jag gör så gott jag kan dessa dagar)

Skulle jag dö under andra himlar – Johannes Anyuru
Det var språket som fick mig att falla. Det centrala i boken är Francis, vars ålder är obestämd med som är någonstans i de tidiga tjugoåren. Han är skulptör och far och flänger mellan städer. Vi får följa Francis genom förorter i Göteborg, gallerier i Stockholm och äventyr i Madrid.  Men den centrala handlingen är resan till Madrid, och den kvinna han möter där i en bar under alkoholdimmans tak; Nina. Kärlek vid första ögonkastet, beskriver Francis det som, och snart inleder de en relation där hon berättar om sin far skulptören som nyligen dött och om porslinständerna hon har sedan en olycka som barn, och Francis berättar om hur döden far runt honom och förföljer honom och om telefonsamtalet under trädet och skulpturerna om döden som aldrig sålde.
Tidsmässigt flyttar vi oss mellan då och nu i samma textflöde. Francis är så fast i det förflutna att han komplicerar nuet. Det är ungefär det boken går ut på. Hur Francis inte riktigt kan släppa taget, men att han steg för steg tar sig framåt och ifrån det förflutna. Mer eller mindre får vi följa Francis självutveckling från döden i nacken till att börja släppa taget och leva.

Anyuru skriver ”och inuti sig kysser han henne i drivor av fallna löv” för att bemärka den starka känsla som väcks i Francis i ”scenen” då Nina berättar sin fars yrke; skulptör, och hur hon och han satt och byggde modellflygplan när hon var liten; något Francis själv kan relatera till och precis innan stått och sagt utanför ett skyltfönster fyllt med modellplan kanske är en killgrej. Det är en underbar mening, som jag nästan, ja jag tror faktiskt jag blev lite småkär i Francis just på grund av den meningen.

Jag vill ha så mycket mer av Anyuru, helst nu idag, för det är så otroligt bra.

Lika sant som jag är verklig – Hanne Orstavik
Kort liten bok, men den har en härlig stämning. Om en ung kvinna som blir inlåst på sitt rum dagen hon ska åka till USA med mannen hon älskar – som hon nyss träffat förövrigt. Vi får följa henne under timmarna på hennes rum, och hennes minnesbilder av kärleken till den här mannen. Otroligt fin, och slutet vill man älska men samtidigt hata.


Kafka on the shore – Haruki Murakami
Två ord; läs den! Däremot kan jag inte säga att det är hans bästa, som jag fick som en kommentar, då jag inte riktigt fick samma känsla av den som jag fått av de tidigare. Det kändes till och från lite för rörigt och lite för mycket, men som helhet älskar jag den.

Minnen – Torgny Lindgren
Det finns ett ord som beskriver den här; farfarsmysig. Den är inte som andra memoarer/självbiografier, för det förklarar inte hans livshistoria. Utan det förklarar små fina minnen (därav titeln) som på ett eller annat sätt berört honom, och ibland säger minnena mer om de minnena handlar om än om han själv. Men det är det som gör det så mysigt. Visst skulle jag kanske vilja ha en lite längre roman, men jag tycker att den är fullkomligt fantastisk som den är.

Att leva och dö som Joe Strummer – Marcus Birro
I vanlig Birro anda får vi följa den där medelålders mannen som aldrig växte ur tonåren, och som inte inser det förrän en av de nära barndomsvännerna dött. Det är som vanligt Göteborg med både positivt och negativt, det är alkohol, musiken och lite ruffiga utenätter och inga stadiga förhållanden. Men det funkar ju, det är det som är det bästa. Han har samma ton i alla sina romaner och det är den som gör att jag tycker om de flesta. Den unga mannen; ensam men inte helt övergiven.

Engångsligg – Josefin Palmgren
För det första; jag kan inte relatera. Huvudpersonen är en rejält öppen ung tjej (i min ålder) som vi får följa som i en kortare dagbok. Och jag kan inte finna någon annan kärna i boken är pojkar pojkar pojkar. Alltså kan jag inte relatera. Det här med att hela tiden behöva någon som definition för sig själv. Inte heller kan jag älska Palmgrens språk, men, jag kan däremot säga att jag tror att hon kan bli något. Om hon slipar till sig. För det hon skriver är ju inte dåligt, men däremot kan jag inte finna någon djupare mening av något slag i boken. Det fanns inte heller någon direkt drivkraft i boken som fick mig att vilja fortsätta läsa. Hade det inte varit för det lilla antalet sidor, så hade jag nog inte läst klart den, eller kanske fast det helt oentusiastiskt.

Doktor Glas – Hjalmar Söderberg
Jag kan inte förstå varför jag inte läst den tidigare. Fick den som boktips av en brevvän som femtonåring, men tog liksom aldrig tag i det. Men jag är glad att jag äntligen gjorde det. För jag sträckläste den och den väckte faktiskt tankar och känslor, och jag känner att det är mycket i den som är värt att diskutera. Så till er som inte läst den, ta tag i det, den är fjäderlätt och du kommer garanterat älska den.