JOHANNA HOLMSTRÖM - tvåsamhet (noveller)

"För en tid sedan märkte hon att han höll på försvinna för henne och jon blev rädd. Hon blir rädd nu också. Hur hon än anstränger sig kan hon inte få honom att bli verklig. Hon ver hur han ser ut. Han är rädd för gråa hår fast han bara är trettiofem. Han har börjat få mage och försöker springa bort den. Kilometer efter kilometer som matas fram under hans joggingskor. Han tror att det är därför hon inte längre kysser honom, men det är det inte. Det är för att han ser på henne med ett visst uttryck. Hon ser det ibland då hon överraskande vänder sig , eller slår upp ögonen då hon låtsas att hon sover. Det är en lätt höjning av överläppen och en rynka vid näsroten. Han försöker alltid släta ut ansiktet för att hon inte ska märka något, och mimiken är i högsta grad omedveten, men hon kan läsa tankarna bakom ansiktsmasken. Det är inte allt för svårt."

Stycket talar om känslan som drar sin röda tråd igenom varenda en av novellerna i den här boken. Citatet talar om varför ni borde läsa boken. Det är fantastiskt. En avsky och en kärlek som är hand i hand, och som utan onödiga ord får plats mellan Holmströms rader. 

Kommentera här: