Camera Obscura - Johanna Holmström

Hon tar sitt liv för att protestera mot konsumtionssamhället. Hon blir även fokus för allt som sker omkring. Som dominobrickor faller hon och hennes vänner och folk i deras närhet. Så kan man kortfattat beskriva Johanna Holmströms tredje novellsamling Camera Obscura. Men det räcker inte till, istället;

Hon – Ida Rosendal - sjunger jullåtar på ett torg, men börjar sedan skriksjunga propaganda emot konsumtionssamhället som en del av julsångerna. Hon sjunger att julklappshandlandet inte borde ske. Men folket trippar förbi med sina kassar, utan en antydan till att bry sig. Hon säger att de måste gå längre i sin kamp mot konsumtionen. Det slutar med att hon hoppar från balkongen, det första offret som konsumtionen skördat.  Den första dominobrickan har fallit. Sen faller de en efter en i novellerna som följer.
Vi får följa Idas pappa i sorgen; ”Det är som att ha henne hemma igen, och ändå inte. Saknaden har kommit hem, men inte hon. Och han trycker kinden mot det som tillhört den underbara Ida Rosendal och sluter ögonen.”
Därefter dras vi vidare in i olika historier som alla knyter an till varann på ett eller annat sätt. Det är denna sammanknytning av de olika novellerna som gör denna novellsamling så speciell, istället för ett tema som en röd tråd, är den röda tråden här de sociala relationerna. Hur en karaktär i den ena novellen, blir huvudkaraktären i den andra och stöter på en gumma i en stuga, och gumman i sin tur blir huvudkaraktären i nästa novell för att i sin tur berätta om dockmakaren, sedan blir en av de tidigare karaktärernas mamma huvudkaraktär och talar om livet som psykiskt instabil. Det är en sådan cirkel av dessa sociala relationer, att man inte kan bli annat är fäst och häpna över hur skickligt det är gjort.

Men det som drar till min uppmärksamhet mest är dockmakaren som inte längre får några beställningar, tills den dagen vargen skördat sitt första offer; ett barn. Modern stiger då in i hans verkstad, och ber om en alldeles speciell docka som ska se ut precis som hennes förlorade dotter. Och sedan börjar vargen skörda fler och fler barnoffer i rask takt, och dockmakaren får mer och mer erbjudanden att göra mänskliga dockor. Hela historien berättas i sin tur av hans dotter, som noga lägger in varje detalj i berättelsen; kylan när barnen hittas och denna bris som far genom staden.

Holmström har skapat en novellsamling med en röd tråd av mörka sagor med kalla vindar och knastrande skog. Det är mystik som rasslar fram genom tallskogarna, precis så känner jag. Jag känner vargen lura i skuggorna runt omkring mig.
Hon har en närvaro i språket som är svår att inte känna av. Skogarna ligger runt omkring dig och du sitter och läser i en kall liten stuga någonstans. Det är makabert, och det är bra, och framför allt är det så vänligt för läslågan att läsningen helt plötsligt skjuter iväg och du har vänt sista bladet och tänker; men nu då?

(den här läste jag tidigt i oktober, men eftersom jag valde at srkiva om den till distanskursen så kände jag att jag väntar tills den är betygsatt och diskuterad innan jag lägger upp den.)

Kommentera här: