J.T. LEROY -Hjärtat är bedrägligast av allt



Den här boken är så tragisk och hemsk att man blir illamående och får en klump i magen.

Som fyraåring får Jeremiah flytta ifrån sina fosterföräldrar till sin biologiska mamma Sarah. Snart lär han sig hur man stjäl mat ur soptunnor för att överleva, och att låtsas vara sin mammas lillebror och allt som oftast hennes lillasyster när hans mamma möter nya män. Han börjar avsky sitt egna kön, och gör allt för att bli som hon; Sarah.
Han flyttas fram och tillbaka mellan livet med Sarah, och livet hos sina morföräldrar där det råder en sträng uppfostran och där varje snedsteg straffas med prygling.

Jeremiah får en slags sned bild av kärlek, och det är så tragiskt att se. Han ser kärleken i pryglingen, och börjar att medvetet göra felsteg både hos morföräldrarna och hos sina styvfäder för att känna kärleken i slagen, i smärtan. Det gör verkligen ont i mig att läsa om hur lilla Jeremiah blir så missunnad. Jag satt med gråten i halsen vid ett flertal tillfällen, och hade den där klumpen i magen.

Boken är verkligen läsvärd, otroligt läsvärd. Den blir jämförd med Pojken som kallades det, och jag skulle nästan se den här som värre; för han har ingen tröst någonstans. I Pojken som kallades det så har han sin far som stark bild, men Jeremiah har verkligen ingenting mer än sin mor som gör att han tror världen är ond; att all mat är giftig utom vissa saker.. Ja, det är så tragiskt att om jag hade kunnat hade jag skickat er alla varsitt exemplar av den här boken, men nu har jag tyvärr ingen möjlighet till det.
Och om ni nu känner att den här ska/vill jag läsa, så spana in hans bok som faktiskt heter Sarah också. Den är i samma stuk, och också otroligt sorglig.

Kommentarer:

1 snowflake:

Jag vet inte om du känner till storyn bakom J T Leroy? Mycket fascinerande. (Om jag kände dig lite skulle jag länka här nu, men eftersom jag är här för första gången törs jag inte. )

Kommentera här: