Kvinnlighet och erotik - Anne Charlotte Leffler

Genom att läsa Kvinnlighet och erotik har jag hittat en ny feministisk förebild i Anne Charlotte Leffler. Lefflers namn stötte jag på första gången då jag läste Witt-Brattströms Kulturmannen. I den skriver hon om Lefflers författarskap, och även om jag inte nu kan minnas något av det Witt-Brattström skrev så la jag i alla fall till Lefflers romaner på min lista över böcker att läsa. Och nyligen var det alltså dags för Kvinnlighet och erotik, en bok som först innehåller en novell om den föräldralöse Ali som tog sin bästa kompis roll när hon dog, och blev en slags extra dotter åt fru Rode. De lever ensamma i en våning och inväntar ivrigt sonen Rickards hemfärd, då han varit ute i fält. Tvetydig är kärleken, för det finns förväntningar över Alie och Rickard som gör att de båda känner saker som de kanske inte känner. Alie är helt säker på att fru Rode inte vill att hon ska gifta Rickard, och tvärvägrar, och Rickard som skapat en dagdröm om hur hans moder så gärna vill att han ska gifta sig med Alie insisterar. Istället gifter sig Rickard men en annan. Och där avslutas novellen, för att påbörja den andra delen: romanen. I den är Rickard lyckligt gift, och Alie lever ännu glatt i fru Rodes sällskap. Alie blir medbjuden på en resa till Italien, där Rickard står för notan och blir medresenär åt hans fru. Där möter hon kärleken, den kaxige italienaren Andrea. Alie är motvillig, men till slut inleder de en relation vilket inte är helt lätt för en kvinna i hennes ställning.

Det Leffler skriver om är inte bara denna urtypiska 1800-tals kurtisering, utan den styrka och självständighet som Alie har. Som föräldralös och med tillräckliga finanser för att överleva utan att behöva gifta sig har hon förkovrat sig i litteratur och är beläst. Hon är också en kvinna som står på sig, och säger ifrån om någon gör fel gentemot henne. Hon vill inte heller gifta sig av fel orsaker, och det är mycket kring det som romanen kretsar. Den självständige Alie och hennes frågvisa kärlek, för är det verkligen kärlek eller är det något annat? Trygghet? Förväntan?

Jag sträckläste, och när boken var slut fanns ett litet efterord där Leffler själv besvarar en viss kritik hon fick efter romanen. Bland annat att hon har med för mycket smekningar, men också att hon förställer den svenska kvinnan i dålig dager. Hon blir också förolämpat kallad för ”kvinnosakskvinna”, något som inte direkt berör henne. Lustiga i historien är hur hennes egen historia kan liknas vid den vi får läsa om Alie. Hon var gift, men lämnade landet och fanns sig en italienare och valde då att skilja sig och hänge sig åt den nya (riktiga?) kärleken i Italien. En sann förebild! 

Här kan ni läsa mer om Leffler och bli inspirerade. 

Mornitologen - Johanna Thydell

Moa och pappa. Så har det alltid varit sedan mamma stack. Men nu hör hon av sig, vill träffas. Men hur gör man? Trots motvilja i början så kommer Moa och bästa vännen Otto överens om att hon kan åka och hälsa på, och liksom låtsas att det inte är för att hon vill träffa mamman och spana på vem hon är. Så de kommer på att hon ska fejka ett arbete om fåglar. Så därför åker Moa till mamman och låtsas vara ornitolog, men i själva verket är hon (m)ornitolog och spanar på mamman. Sitter i trädkojan och ser vad hon gör under dagarna. Snokar i byrålådor. Försöker ta reda på vem som lämnar sitt barn och varför. 


Boken är så himla tonårig. Den saknar vuxna tankar och reflektioner, och det är så befriande. Istället är det naivt och Moa velar väldigt mycket i känslorna kring den här personen som är hennes mamma. Det finns en längtan men också en motvilja. Det blir inte heller någon dans på rosor. Mamman är bristande och tafatt, och Moa också. Thydell får fram det oerhört tydligt hur de är ovana till de roller de ska spela. Jag gillar också hur denna seriösa tematik kan kantas av det där påhittade fågelskådandet, det blir en alldeles perfekt barriär även för mig som läsare. Något tydligt som ligger där emellan, precis som det hade varit även om Moa hade hälsat på utan lögnen.

Jag ser tillbaka på läsningen av Mornitologen med värme, och lite fniss. För den här lite fnissig emellanåt. Men också spännande, för det är trots allt ett litet detektivarbete i moderskap som Moa genomför. Men mest av allt är den vemodig, och är det hela vägen. Vi kommer aldrig ur det, och just precis det tycker jag Thydell gör bäst när hon berättar den här historien.

Fyra böcker innan årets slut!

Sofies bokblogg skrev om fyra böcker hon ska läsa innan året är slut, och med ~fyra veckor kvar tills dess så tyckte jag att den idén var alldeles ypperlig! Så vi tittar på vilka böcker jag utmanar mig själv att läsa klart innan årsskiftet: 

• Steglitsan av Donna Tartt
• Min katt Jugoslavien av Pajtim Statovci
• Pojkflickan av Nina Bouraoui
• Bret Easton Ellis och de andra hundarna av Lina Wolff

Och redan igår när jag började klura på den här listan så påbörjade jag Steglitsan (här kan ni se hur det såg ut)!