3 x Kim Thúy

 
När jag var i Stockholm tidigare i våras och skulle fylla på bokförrådet inför bokresan hem så stod jag på Pocketshop och vägde Kim Thúys böcker i handen, men de valdes i slutändan bort på grund av sitt tunna innehåll. När jag åker tåg krävs kvantitet för att räcka hela vägen. Men när jag någon vecka senare hamnade i en lässvacka så mindes jag Thúys tunna innehåll och kände att det var dags. Och tur var väl det, för de är tunna och lätta att läsa med korta "kapitel", korta stycken och även korta meningar. Perfekt när koncentrationen på läsning var låg. 

Thuys berättande är i en kategori för sig. Speciellt i den första delen, Ru, är berättandet oerhört gripande. Det finns en försiktighet i språket som inte berättar för mycket. Det är en självbiografisk roman som fragmentariskt berättar hennes historia. Det är mycket om ens ursprung. Att vara del av två världar. Att anpassa sig. Detta tycker jag håller i alla tre böckerna och är vad som griper tag i mig så hårt. Språket är fyllt av så mycket känslor, och det blir tydligt för mig som läsare att Thúy låtit känslor styra skrivandet. Men i de senare böckerna, Man och Vi, så blir hennes språk allt mer tydligt och jag får känslan av att texten inte är lika känslostyrd. Men det fragmentariska hänger med, även om det gradvis blir kronologiskt på ett annat plan i de två senare. Ru är uttalat självbiografisk, medan de övriga inte är. Är det just den faktorn som gör att det blir en annorlunda känsla för mig som läsare? Som gör texten mindre känslofylld?

Jag tycker verkligen att man ska läsa Thúy, men då så ska du helt klart börja med Ru för att få nosa på hennes språk. De senare delarna är bra de med men faller tydligt i skuggan av Ru. 

Ett jävla solsken: en biografi om Ester Blenda Nordström - Fatima Bremmer


Ester Blenda Nordström är en fascinerande person som tog sig in i de svenska folkhemmen genom sitt reportage från att vara piga på en gård. Det var inte bara hennes sätt att ta sig in, undercover, utan också hennes sätt att berätta som folket uppskattade. Hon gick emot rådande normer och skrev med medryckande, mer personligt än andra och satte en ny röst i fokus i nyhetsmedia. Men bakom Ester låg så mycket mer. Hon var väldigt sorgsen. Men vart kommer sorgen ifrån? Hennes talang var enastående, hennes skrivande var medryckande både i artiklar och böcker. Bremmer lyckas framgångsrikt med att så dessa frön löpande genom hela texten, och snart lär vi känna Ester som en person med stora drömmar och driv. Men skav fanns det, för männens frierier tackade hon löpande nej till och den enda man hon levde med suddar hon bort ur sin historia så fort deras relation tar slut. Det finns också hintar om en kärleksrelation med "bästa vännen", något som suddats bort ur historien men som det finns smulor kvar av. Sen att Ester också var en person opassande för dåtidens kvinnoroll, också det ett skav. 
 
Bremmers berättarspråk är riktigt medryckande. Jag gillar hur hon får det att gå framåt i berättandet genom att hinta här och där om saker som sker senare, relevant för där hon är i berättandet förstås. Inledningsvis exempelvis, så öppnar Bremmerupp med att berätta om Esters tid som piga och vad det ledde till. Vi lär känna hennes storhet på en gång, och därefter får vi lära oss om tiden dit och tiden efter. Bremmer är också beundransvärt bra på att teckna den omvärld som Ester lever i. Där finns pigans situation, där finns hattnålsförbudet och framför allt kvinnans och den kvinnliga journalistens roll. Det är inte Esters historia, men det är den samtid som Ester lever i och som är högst relevant för att förstå Ester som person och val som görs. 
 
Bremmer har verkligen lyckats få fram Esters person, och jag höll tummarna under Augustgalan att just den här boken skulle vinna fack-kategorin även om jag inte läst de andra titlarna bara för att det är ovanligt att en biografi är såhär skickligt sammansatt. 




 

Naturlig skönhet - Nanna Johansson

Jag tror min sambo avskyr mig just nu. För igårkväll satt jag och läste Nanna Johanssons senaste serieroman i soffan och skrattade högt samtidigt som jag hela tiden slängde upp boken framför min sambos platta där han försökte följa någon stream. Men det är ju så bra? Hon lyckas denna gång inte bara driva med skönhetsbegreppet på många plan genom sina satiriska tidningsomslag från förr exempelvis. Hon lyckas också klämma in träffsäkra sidor där hon driver med och också lyfter fram problematiken med dagens clickbaitkultur med rubriker som "så farlig är din friggebod - och så skyddar du dig" och "Ånej, min sambo är rödhårig". Det befäster inte bara rubriksättningen, utan också det ofta banala innehållet. En ganska subtil känga mot dagens mediekultur. Men det är som sagt mycket mer än så men jag låter er själva öppna de karamellerna. Och jag vågar nog vara så fräck att påstå att Nanna Johansson den här gången överträffat sig själv!